Nyckeln till lugnet

Tänk dig att du lever i en helt annan tid och på en helt annan plats: Afrika för några hundratusen år sedan. Människoartens urhem. Det är en vanlig dag på jobbet, du och de dina går omkring och småpratar, samlar rötter och har det allmänt beviljat.
Plötsligt händer någonting. Ett rovdjur gör en oväntad attack! Larmet inombords går omedelbart. Du behöver inte tänka: ”Hjälp, det där är ett farligt djur, nu måste jag spänna mina muskler, bäst att börja med lår och vader!” Allt har redan sparkats igång av kroppens undermedvetna krishanteringskommando. Hormoner utsöndras, pupillerna vidgas, pulsen stiger, muskler fylls med blod, du görs beredd att fly eller slåss för livet. Tills faran är över och allt stillnar igen.
Hade inte våra förfäder och anmödrar haft denna underbara förmåga att bli stressade hade vi inte funnits idag – inte du, inte jag. Det är en poäng i sig.
En ännu viktigare poäng med denna historiska tankelek är att den inte alls bara är en historisk tankelek. Du fungerar exakt likadant här och nu. Kroppsligen har mycket lite ändrats sedan vi vandrade på savanner och längs havskuster i östra Afrika. De livräddande stressreaktionerna är desamma.
Men i vår omvärld är det mesta annorlunda.
För de flesta av oss handlar stress sällan om plötsligt uppseglande och snabbt övergående faror, utan om pågående tillstånd: Känslan av att inte räcka till, av att drunkna i krav, av att det alltid är bråttom. Långvarig sjukdom, äktenskapsproblem, dödsfall i familjen. Eller en kombination av orsaker.
Hjärnan reagerar på sådana påfrestningar på samma sätt som den hanterar ett anfallande rovdjur – med den skillnaden att det aldrig kommer någon faran över-signal. På den som alltid känner sig stressad ljuder larmet i det undermedvetna oavbrutet.
På sådan kronisk stress finns det all anledning att vara på sin vakt. Det är den man riskerar att bli allvarligt sjuk av.

Nyckeln heter återhämtning. Vi är gjorda för att palla ett avsevärt tryck; vi orkar jobba hårt, ta stort ansvar, ha många bollar i luften – förutsatt att vi regelbundet tillåter oss motsatsen: att gå ner rejält i varv och andas ut.
Det finns många olika sätt att återhämta sig och hämta kraft: Yoga, qigong, meditation, broderi, flugfiske, körsång. Listan kan göras lång. Jag använder mig själv av flera av varianter regelbundet, men allra mest avslappnad, fokuserad och inspirerad blir jag av att bara gå ut och sätta mig, alternativt strosa runt, i en grön miljö. Kan jag inte gå ut tittar jag ut genom fönstret på ett träd eller på molnen. Det är enkelt och gratis och fungerar praktiskt taget var jag än är i landet.
För mig var det en mödosam resa att komma fram till dessa insikter. När jag – en trebarnsmamma på drygt fyrtio – fick en cancerdiagnos kändes det som om mitt sköna, roliga liv rasade samman på en minut. Larmet gick. Öronbedövande. Skulle jag dö nu? Jag gick ut till den lummiga grönskan i parken nära sjukhuset och grät.
De kommande månaderna pendlade jag mellan totalt mörker och visst hopp och höll masken så gott jag kunde på hemmaplan. Jag opererades, började cytostatikabehandlingar, tappade mitt långa hår. Alla visste hur det låg till, men jag pratade egentligen bara med några få människor om det. Och med träden.
Under den här tiden blev naturvistelser min överlevnadsstrategi, jag ordinerade helt enkelt mig själv att gå ut varje dag som komplement till all sjukvård. Jag grät och förbannade där i skogen närmast byn, men satt också helt avslappnad och lyssnade till korpar som argumenterade över talltopparna, tittade på sländornas dans över berghällarna eller låg i mossan och tittade på molnen. Det gjorde mig lugnare, det tröstade mig och fick mig att inte drunkna i självömkan och rädsla. Jag laddade upp inför behandlingarna. Dagarna gick.

Detta hände för tretton år sedan. Jag hade ingen aning om hur man hanterar en livskris då, än mindre en dödlig sjukdom. Jag hade ingen som helst erfarenhet av panikkänslor och dödsångest. Men jag lyssnade inåt och där hörde jag: Gå ut.
Jag tror inte att det är en slump att jag – och många, många andra – söker lugn och tröst i naturen när livet vänds upp och ner. Det går inte heller bara att förklara med att jag har haft föräldrar som tagit mig med ut sedan barnsben.
Nej, där finns även något mer och djupare som visar vägen ut till naturen, någonting som inte handlar om mig som person utan om oss som art.
Den förste som undersökte vad utsikten från sjukrummet kan betyda för hur patienterna mår och tillfrisknar var miljöpsykologen Roger Ulrich från USA. Resultatet väckte uppmärksamhet över hela världen när det publicerades 1984 och blev startpunkt för den moderna forskningen om kopplingen mellan natur och hälsa. Det visade sig att de nyopererade patienter som hade haft utsikt mot det grönskande lövverket i parken utanför mådde bättre, återhämtade sig snabbare och krävde mindre mängder stark smärtstillande medicin än de som hade utsikt mot en tegelvägg.
Efter detta har den ena forskningsstudien efter den andra från olika delar av värden visat att stress och oro minskar i naturen, att smärta stillas och tankar klarnar. En viktig förklaring antas vara sinnesintryckens karaktär. I trafiken, i köpcentrat och på jobbet ska beslut fattas, val göras och uppgifter lösas samtidigt som vi bombarderas med mer eller mindre aggressiva sinnesintryck: se hit, hör upp, klicka här! Naturens ljud, dofter och synintryck är annorlunda, de kräver ingenting av dig utan låter hjärnan vistas i ett behagligt viloläge.

Att vi är så samstämda med naturen kan verka överraskande. Vi föds och lever ju våra liv i mer eller mindre konstgjorda miljöer. Det kan tyckas bakvänt att våra hjärnor ändå trivs bättre med skog än med stad – otidsenligt på något vis.
Men lyfter man blicken och betraktar den mänskliga historien klarnar sambanden. Sedan vår art uppstod har vi levt kanske 50 000 generationer som jagande och samlande nomader i ett otämjt landskap. Vi har levt 500 generationer som jordbrukare. Stadsbor har de flesta av oss bara varit i två–tre generationer och scrollare och lajkare på facebook blev vi alldeles nyss.
Sitt biologiska förflutna skakar man inte av sig i första taget. Betänk vad som händer när det prasslar till i gräset och man plötsligt får se en orm. Det spelar ingen roll om du är en webbdesigner från Grums år 2016 eller en jägare i Great Rift Valley för tvåhundratusen år sedan. Pulsen rusar och innan man hinner tänka en medveten tanke är kroppen inställd på flykt eller försvar.
Tänk nu likadant fast tvärtom: att vi fått även förmågan att koppla av inprogrammerad i hjärnan, eftersom den har gett ökade överlevnadschanser under vår historia som art. Den förfader eller anmoder som var bra på att vila var åter stark i kroppen och snabb i tanken nästa gång det dök upp ett hot. Det gav en fördel framför dem som var sämre på att koppla av. Sålunda har vi inom oss – parallellt med det omedvetna larmsystemet – också ett inneboende lugn-och-ro-system. Det är detta som triggas igång till exempel när man mediterar eller gör qigong eller när någon rör vid en på ett mjukt och kärleksfullt sätt – men också när man vistas i naturen. Något inom oss känner igen sig där, speciellt på ställen som påminner om dem där våra förfäder och anmödrar kände sig hemmastadda. Paleontologi och antropologi har lärt oss att de ville ha uppsikt över omgivningen, men samtidigt vara skyddade av träd som ger skugga och insynsskydd. De ville leva i en rik och varierande natur (där det fanns gott om mat) och ha nära till vatten. En kulle i halvöppen terräng med sjöutsikt, alltså. På sådana platser lade våra förfäder och anmödrar gärna sina lägerplatser. Där tände de sina eldar och tittade in i lågorna. Där återhämtade de sina krafter.
Detta är det enkla skälet till att balkong, sjötomt och sjö är de tre vanligaste sökorden på bostadssajten hemnet och att nästan alla braskaminer som säljs har glasluckor. Utsikt över vatten och insikt i en lägereld svarar mot någonting djupt inom oss.
Detta är också den evolutionsbiologiska förklaringen till att det finns ett djupt rotat samband mellan natur – i synnerhet viss sorts natur – och avkoppling. Känslan av lugn och hemkomst som människor kan känna där försvinner inte bara för att vi bott i städer i något hundratal år, eller för att vi intalar oss att vi inte behöver naturen. Hundra år är ingenting i det här sammanhanget.

Under den tuffa tid då jag genomgick cancerbehandlingar upplevde jag de dagliga naturvistelserna som massage för både kropp och sinne Jag gjorde inte mycket därute i hemmaskogen närmast byn, tillät mig bara att långa stunder dag efter dag vara med mig själv. Då kunde jag inte bara slappna av, jag tvingades också att släppa fram alla jobbiga tankar och tänka dem till slut. Fatta vissa beslut. Sedan, så småningom, trängde andra sorters tankar igenom, kreativitet, glädje över livet. Glädje över varje dag.
Nu är jag frisk från cancern sedan länge och känner på djupet att naturen och allt som lever där är ett av mina viktigaste sammanhang. Jag har fått ett existentiellt fotfäste. En ny sorts trygghet.
Jag tror att människans behov av natur och grönska är större än någonsin. Vi lever i en tid där ett urbant och sekulariserat liv är normen (även jag är ett asfaltbarn från början), där arbetstempot ofta är galet högt och akut stressreaktion är den vanligaste av alla sjukskrivningsorsaker. Att vara ständigt på språng, uppkopplad och nåbar kostar på, liksom att vara sjuk, arbetslös eller uppleva sig stå vid sidan av samhället av annan orsak. För att orka måste man skaffa sig strategier för avkoppling och återhämtning. En lugn och ro-verktygslåda.
I min låda ligger naturvistelse överst, inte minst för att jag under sådana stunder tillåter mig att vara ostörd. Återhämtningen funkar allra bäst när jag är ensam och lämnar den älskade, användbara telefonen hemma eller har den helt avstängd. Att låta uppmärksamheten fångas av alla flyktiga intryck ligger visserligen i människans natur, och visst, hjärnans belöningssystem visar tydligt att det gillar att jag håller koll på vad mina medmänniskor har för sig. Men om jag är ute efter att låta stressen sjunka undan och pulsen sakta ner finns inga genvägar. Då lämnar jag telefonen hemma. Sedan kan jag sitta i någon av mina favoritgläntor, njuta av sinnesintrycken i naturen och odla min osociala kompetens och mitt lugn.