Text och foto: Mats Ottosson
Fauna & Flora 2/2012

Trollsländorna blir fler och fler
Av världens 5 500 trollsländearter har 64 setts i Sverige (i skrivande stund, ska man kanske tillägga, för nytillskotten har duggat tätt på senare år):
• Vandrande smaragdflickslända – endast ett fynd före 2011 då den kan ha blivit bofast.
• Sibirisk vinterflickslända – endast sedd 2000 och 2003.
• Mindre rödögonflickslända – första fyndet 2004, nu väletablerad.
• ”Blå mosaikslända”* (Aeshna affinis) – första fyndet 2010.
• Kejsartrollslända – etablerad under 2000-talet.
• ”Mindre kejsartrollslända”* (Anax parthenope) – första fyndet 2010.
• ”Brun kejsartrollslända”* (Anax ephippiger) – första fyndet 1995, därefter ett fåtal fynd.
• Vandrande ängstrollslända – första fynden 1997 och 2003, nu etablerad i Skåne.
• ”Bandad ängstrollslända”* (Sympetrum pedemontanum) – första fyndet 2011.

* Saknar officiellt svenskt namn

Litteraturtips för trollsländeskådare
• Field Guide to the Dragonflies of Britain and Europé. K-D Dijkstra, 2006
• Trollsländor i Sverige – en fälthandbok. E Dannelid & G Sahlén, 2008
• Svenska trollsländeguiden. M Billqvist, 2012
• Svenska trollsländor. L Strand, D Andersson & C Bergendorff. Planerad utgivning: 2012.

Trolleri (Linda Strand)

Trollsländesverige har förvandlats på några få år.
Nya arter och fler prickar på utbredningskartorna. Nya skådare och inte minst fler kvinnor.
Linda Strand börjar äntligen få sällskap.

Eftermiddagstrafiken mot Lund väver en tät bullermatta, med inslag av gransångare. Grågässen har skitit de kommunala gräsmattorna fulla. Regnskyarna jagar in från Öresund.
Men en glänta i molntäcket släpper ner lite sol över Slättängsdammen, ett före detta lertag i utkanten av Lomma som blivit naturreservat, sportfiskevatten och landskapsplanerad halvnatur. Mer behövs inte. I den solfläcken lyfter en flickslända ur strandvegetationen och hamnar omgående i Linda Strands håv.
– Man behöver inte precis ge sig ut på landet för att hitta trollsländor!
Den nykläckta sländan är en blek kopia av sitt blivande jag, först om några dagar kommer färgerna att vara färdigframkallade. Men en svart ryggplåt och det svårbeskrivbara helhetsintrycket – jizz som fågelskådarna kallar det – säger Linda vad hon behöver veta: rödögonflickslända.
På bara några minuter läggs ytterligare ett par arter listan.
– Ser du de två små lysande fläckarna på ögonen. Typiskt kustflickslända. De syns lång väg när den kommer flygande.
Det är en av årets första utflykter i trollsländemarkerna. Hittills har Linda Strand mest skådat passivt, det vill säga suttit vid datorn och sett nya fynd rapporteras in. Det kan vara spännande nog, utvecklingen går snabbt nu, utbredningskartorna växer inför hennes ögon. Det är plötsligt så många som spanar, så många som ägnar sig åt något som hon för några år sedan var nästan ensam om.

Söker man en tidpunkt för genombrottet hamnar man någonstans kring 2007–2008. Efter att en första våg av dagfjärilsskådning hade svept över landet släpptes ”Trollsländor i Sverige”, en smidig fälthandbok över landets arter. En folkligt inriktad trollsländeinventering startade i Östergötland. Strax därefter sjösatte Linda Strand tillsammans med Magnus Billqvist och Linda Birkedal ett liknande projekt i Skåne.
Responsen överträffade alla förväntningar. Tidningarna kom. Teveteamen kom. Skådarna kom. Registreringarna av trollsländeobservationer på Artportalen sköt i höjden, från några hundra om året i hela landet till mer än 15 000 år 2011.
Kanske fanns det många fågelskådare som i hemlighet längtade efter en känsla som gick förlorad redan någonstans kring kryss nummer tvåhundrafemtio – en fräschör i skådandet som de plötsligt återfann hos dagfjärilar och trollsländor.
Men det kan bara vara en delförklaring, för bland de nymornade trollsländeinventerarna finns också folk helt utan förflutet som skådare, däribland en stor andel kvinnor.
– Vi har avsiktligt vänt oss till människor som aldrig tittat på insekter förut: vi har sagt ”du behöver inga förkunskaper, kom till oss och prova så lär du dig under tiden”, säger Linda Strand.
Idag är fyra av tio aktiva inventerare i det skånska trollsländeprojektet kvinnor.
– Kanske har det hjälpt till att två unga kvinnor varit frontfigurer.

Fyrtio procent är ett anmärkningsvärt tal i en gravt mansdominerad värld. För att ta bara ett exempel på hur det brukar se ut: När Linda Strand valdes in i styrelsen för Entomologiska Sällskapet i Lund år 2009, hundra år efter att sällskapet instiftades, var hon den första kvinnan någonsin i den positionen.
När det kommer till inbitet skådande, hängivet samlande och offentlig artexpertis är det oftast män som syns och räknas.
Kanske är en förklaring till just trollsländornas attraktionskraft på kvinnor just detta, resonerar Linda Strand: det är ett relativt nytt och historielöst ämne – och därmed ovanligt prestigelöst. Det kanske gör det mer lockande än områden som redan är grundligt inpinkade av manliga auktoriteter.
Men en enda enkel förklaring, nej det räcker inte. Snart har den enkla frågan lett till ett mångförgrenat resonemang där både natur och samhällsstruktur ryms. Å ena sidan: ”Det finns skillnader i vår biologi, i våra hjärnor – det är männen som grottar ner sig, kvinnor är sällan beredda att överge allt för ett intresse.” Å andra sidan: ”Kvinnor har aldrig blivit lika uppmärksammade för vad de gjort, det finns kvinnor som skapat otroliga insektssamlingar, men de har gjort det i det tysta”.
Men oavsett vad de historiska skälen till snedfördelningen varit, är det nya tider nu, menar Linda:
– Nu är vi ju lika bra, därför är det jättekonstigt att det inte syns fler kvinnor. Se på Artdatabanken till exempel, jag tror att en enda av deras artexperter är kvinna, resten är män.

Själv har hon dock inte haft problem med att ge sig in i mansdominerade miljöer. Kanske för att hon alltid varit en pojkflicka.
– Alla mina syskon och kusiner var killar. Och morfar var min stora förebild, när jag var liten låg jag på hans säng och läste Illustrerad vetenskap.
– Det har nog hjälpt mig i mitt eget nörderi att jag alltid känt mig bekväm bland män.
Jordmånen under barndomen utanför Helsingborg var den rätta för en blivande artentusiast. En familj full av naturintresserade samlare, jägare och sportfiskare. De färgstarka flugorna som pappa knöt, trollsländorna som omgav honom och Linda när de var ute och fiskade. Morfars trygghet och hans myntsamling; mormors konstnärskap och hennes kännedom om växternas latinska namn (”det var rena grekiskan för en annan”). Kanske även tristessen under sommarmånaderna på Söderåsen och de föga barnanpassade semesterresorna. Den där tristessen som också kan kallas lugn och utrymme att roa sig själv.
– Alla andra åkte till Skara Sommarland. Vi åkte till nån trädgård eller nån fin bit natur nånstans.
Den första trollsländan var en blågrön mosaiktrollslända som låg påkörd på vägen.
– De är ju såhär stora, de är … wow!
Då var hon i tioårsåldern. Snart började hon samla på insekter och artbestämma dem så gott hon kunde.
– Det var snygga skalbaggar som gällde, snygga fjärilar, ungefär som andra samlade fina bokmärken.
Och eftersom hon aldrig var en av de där tjejerna som intresserade sig för smink och mode, eftersom hon inte var nominerad i tävlingen om vem som var ballast i rökrutan, kunde hon fortsätta odla och fördjupa sina intressen. Där och då var det inte så roligt att inte riktigt räknas, men i efterhand känns det som en välsignelse. Hon fick vara sig själv.
Under biologistudierna på universitetet eskalerade artintresset. Hon hade Christer Hansson, författare till flera insektsböcker, som lärare.
– Han var guden! Så duktig som han var skulle jag också bli, tänkte jag.
Hon nötte och nötte i ensamhet, lärde sig de finaste detaljerna i trollsländornas könsdelar, allt det där som ger större träffsäkerhet i artbestämningen än bedrägliga och variabla färger. Som ett kvitto på kompetensen blev hon 2008 tillfrågad om att bli en av validerarna för trollsländor på Artportalen, vilket innebär att granska och godkänna andras fynd av ovanliga och svåra arter.
Nu har hon sedan några år lagt sin samling på hyllan. Inte för att hon har något emot samlandet av moraliska skäl, tvärtom hyllar hon det. Hon skulle aldrig blivit insektsintresserad om hon inte fått samla, och dessutom får man en oslagbar skärpa i både blick och minne.
– Jag minns inte den första kejsartrollsländan jag såg i landet, men jag minns den första jag samlade, det var vid Fågelsjö i Kävlinge.
Året var 2006, och det var fortfarande sensationellt att se den stora, vackra nykomlingen. Sedan dess har kejsartrollsländan blivit väletablerad i södra Sverige, och ytterligare nya trollsländearter har fortsatt att dyka upp. Förmodligen är skälet en kombination av att klimatet blir varmare och att fler ögon spanar.
Men Linda Strand längtar inte efter fler kryss. Nya arter har inget egenvärde, de kan tvärtom (som kejsartrollsländan) ställa till problem för de inhemska. Hon är mer road av att få veta mer om de arter som redan finns här, se nya landskapsfynd ticka in, se utbredningskartorna fyllas med kunskap. Det ideella arbetet med trollsländeprojektet i Skåne fortsätter, i år används de ekonomiska anslagen till att bland annat ordna ett sommarläger på det glest inventerade Österlen. Dit kan vem som helst komma, lära sig trollsländor och hjälpa till att fylla luckorna
Själv håller hon på att vända sin nyfikenhet åt nya håll. Trollsländor och dagfjärilar kan hon så pass bra att det finns för lite nytt att lära. Det behövs en ny utmaning, därför funderar hon på att lära sig landets närmare 250 vilda solitärbin.
– Jag är så nyfiken. Ibland tänker jag att det är ont om tid, livet är så kort, hur ska jag hinna med allt?
– Men jag kommer aldrig att släppa trollsländorna helt, det var där det började. Nu vill jag bara att fler ska bli lika fascinerade som jag varit, så att det fortsätter att komma nya data.

Våra böcker i urval...