Vitamin N – naturvägledning bidrar till folkhälsa

Sussie Söderlundh
Fascination smittar av sig

– Folk kopplar av under guidningarna, säger Sussie Söderlundh från naturum Vattenriket i Kristianstad. När de får syn på en utter, en solnedgång eller ett spegelblänk i vattnet glömmer de allt annat.

Att hjälpa människor att hitta ut och väcka deras upptäckarglädje ser Sussie Söderlundh som sina viktigaste uppgifter.
– Det finns så mycket häftigt att visa i naturen, säger hon. Och jag märker att min egen fascination smittar av sig på deltagarna.
Naturum Vattenriket, där Sussie jobbar heltid, ligger centralt i Kristianstad och erbjuder naturaktiviteter och -guidningar året runt. En viktig ambition är att nå andra än de redan frälsta naturälskarna. Därför ordnas också bland annat utekonserter, akvarellmålning i grupp, historiska guidningar och – det senaste tillskottet i verktygslådan – Vättar och väsen i Vattenriket som Sussie leder.
– Naturen blandar sig alltid i ändå, säger Sussie. Kommer ett gäng gäss och flyger över oss så säger jag förstås det även om jag står i medeltidskläder vid Lillö och pratar om Kalmarunionen.
Att nyfikenhet på och förundran över naturen i biosfärområdet Vattenriket vaknar är alltså det viktiga, inte hur det går till. För när man väl fått en positiv kick brukar man vilja ha mer. Då vill man ha mer av både kunskap och upplevelser.
– Vi gör så att människor får upp ögonen för närnaturen. I slutänden leder det förhoppningsvis till att de känner kärlek till och vill vara rädda om den. Och till att de själva mår bättre, säger Sussie.

Kopplingen mellan naturvistelser och människors hälsa uppmärksammades tidigt vid naturum Vattenriket. Genom åren har man erbjudit föreläsningar i ämnet men också praktik i form av uteqigong på naturums takterrass (lugn rörelseträning) och skogsbad (vilsamma sinnesövningar i skogen).
Hela personalen har fått specialutbildning om natur och hälsa. Men det betyder inte att naturvägledarna i tid och otid pratar om det på sina guidningar.
– Man behöver inte skriva folk på näsan att de mår bra av att vara utomhus, säger Sussie. Även om de inte alltid sätter ord på det märker de ju det själva.
Det finns förstås människor som har en tröskel att ta sig över innan de trivs i naturen. För den som förväntar sig att bli underhållen hela tiden kan naturvistelser ibland vara lite tålamodskrävande.
– Men det händer ju nästan alltid något när man är ute, säger Sussie.

Sussie Söderlundh studerade till biolog och var engagerad i den lokala Naturskyddsföreningskretsen när hon först kom i kontakt med arbetet i Vattenriket. Hon gick från ideellt engagemang till timanställning och senare heltidsjobb som naturvägledare. Privat är hon ute jämt, säger hon, men har inte riktigt ro att sitta still annat än när solen skiner och hon har en kopp kaffe i handen.
De senaste veckorna har Sussie Söderlundh lett flera skogsbad – där hon under en kortare vandring erbjuder deltagarna olika sätt att använda sina sinnen för att hitta lugn och närvaro i skogen. Platsen har varit Forsakar, ett kuperat naturreservat vid Linderödsåsen med en fyrtio meter djup ravin, brusande vattenfall och skir bokskog. Terrängen där kan vara fysiskt utmanande, så det vill till att deltagarna är i hyfsad kondition. Sussie har alltid ett första hjälpen-kit i ryggsäcken och en hjärtstartare i bilen på parkeringen en bit bort. För säkerhets skull. Men hittills har allt gått bra.
– När guidningen är så rolig och fascinerande att deltagaren inte tänker på att det är lite jobbigt att gå, då har jag lyckats.
Under skogsbaden får deltagarna ibland göra saker som de inte är vana vid. Som att smyga så tyst de kan, ligga på rygg och titta på molnen eller upptäcka nya minivärldar bland stock och sten med lupp.
En av Sussies talanger som naturvägledare är att hon är bra på att få människor att våga prova nya saker. Som under senaste skogsbadet. En grupp deltagare stod och blickade ut över den djupa ravinen i Forsakar när Sussie fick en tanke: Vi gör höstskrik, inspirerade av Ronja Rövardotter! Till gruppen sa hon: ”Gör ett ljud bara, högt eller lågt, rakt ut över ravinen.” Sagt och gjort. Ropen ekade mot berget i några ögonblick.
– Vi fick till och med svar från någon, säger Sussie. Det var uppfriskande!

Sebastian Kirppu
Engagemang ger hälsa

Sebastian Kirppu från Malung vill visa gammelskogens skönhet och sprida kunskap om dess ekosystem. Målet är att vi tillsammans ska rädda våra sista naturskogar.
– Människor mår bra av att engagera sig, säger han.

När Sebastian Kirppu hittar skyddsvärda arter som kritporing och rosenticka blir han smått salig. Han ser dem som sina kompisar. Det är dem och andra raringar han vill rädda när han predikar naturskogens lov på alla sätt han kan komma på under sina guidningar.
– Det är inte bara jag som blir lyrisk över att få se rosentickans gammalrosa vackra porlager, säger han.
Under sina guidningar och inventeringskurser tar han med grupper ut för att visa på hotade naturskogsarter och deras ekologi. På så sätt lär han deltagarna hur man skiljer ut en skyddsvärd skog bland andra.
– Det fina med det är att skogen sedan i bästa fall skyddas och kan komma andra till del, säger Sebastian. Då kan ännu fler njuta och må bra där.

Att naturvistelser är bra för hälsan tvivlar Sebastian inte på. Det är i naturskogen han själv samlar kraft och får ny energi. Man kan knappt tro det men ibland ägnar han sig åt annat än att älga runt (han går väldigt fort och energiskt) och leta rara arter. Han kan ligga still under en kvällshimmel och bara lyssna och iaktta också. Han berättar om vårens utesovarturer när han låg ensam i sin sovsäck under långa kvällar och lyssnade på storlommens rop, taltrastens prat och rödhakens silvriga sång. Och tittade på stjärnorna.
– Att vara i skogen ger mig en inre lycka, säger han.
Ibland har han tid att förmedla den där kvaliteten som naturen har till sina grupper också. Det har hänt att han, vid en flerdagarskurs för blivande fjäll- och vildmarksguider, tar en hel dag till att enbart prata om och förmedla sin kärlek till naturen. Inga prestationer, mycket lite hårda fakta, bara lägereldar, njutning och övernattning i det fria.

De flesta människor har kunskapen om att man mår bra i gammelskogen inom sig, tror Sebastian. Det som hände under pandemin är ett tecken på det. Massor av människor sökte sig ut, men var det i gran-, tall- och contortaplantager eller på kalhyggen som de ville grilla korv? Nej, de flesta åkte till nationalparker och naturreservat. Det var kaos på parkeringarna. Nästan alla ville vara på de cirka sex procent av skogsarealen som redan är skyddad och där den riktiga skogen kan upplevas, som Sebastian uttrycker det.
– Ingen åker ju ut till ett kalhygge och sätter sig där och mår gott, säger han. Eller jo, kanske den skogsägare som tjänat pengar på avverkningen.
Att det är bra för människors hälsa också att vara med på hans guidningar är Sebastian säker på.
– Människor som ler mycket brukar ju må bra, eller hur? säger han. Även om jag ibland kommer med dystra besked – det är ju ganska sorgligt det som händer med skogen just nu – så mår människor bra inuti av att engagemanget vaknar.
Han tar ett exempel: en grupp kvinnor i Örebro som tog strid för en fin naturskog i hemtrakten. De hade tidigare gått Sebastians kurser och lärt sig inventera och nu hade de lyckats hitta rosenticka, ullticka och annat fint och därmed fått skogen skyddad. Tillsammans hade de gjort skillnad på riktigt.
– Det var som om de hade gjort sitt examensarbete och fått med beröm godkänt, säger Sebastian. De var så glada, och vad skulle kunna göra mig gladare än det? Man blir lycklig när man hjälper någon annan vare sig det är skogens arter eller en människa.
Men alla som går kurserna blir inte skogsinventerare. Det händer att det kommer fram efteråt att människor känt sig ledsna och uppgivna.
– Gör det lilla du kan, säger jag då. Köp en möbel second hand istället för att handla nytt till exempel. Och det är också helt okej att inte göra något alls.
Sebastian Kirppu ser sig först och främst som en skogsambassadör och frilansande skogsaktivist och biolog som inventerar hotade skogar, håller föreläsningar, kurser och guidade turer. För tillfället är han projektanställd av föreningen Skydda skogen.
– Allt jag gör handlar om naturvägledning, säger han. Jag vill förmedla kunskap, känsla och förståelse för våra gammelskogar och deras ekologi.
Han är övertygad om att det är vägen framåt. För den som får lära sig om skogens ekosystem och om dess innevånare och historia öppnar sig en ny värld.
– Jämför med ett besök i Stockholm till exempel. Om man bara går omkring på måfå i staden blir det rätt ytligt. Men följer man med på en guidad tur och får reda på platsens historia och vilka intressanta händelser och människor som varit del av platsen så öppnar sig hela staden för en. Så är det med skogen också.

Hala Buraq
Att upptäcka något nytt ger glädje

– Jag ser att deltagarna mår bra och blir glada, säger Hala Buraq från Naturskyddsföreningen i Karlskoga. De upptäcker naturen, lär sig svenska och får nya kompisar. Ofta längtar de till nästa gång.

Vänlighet och skratt är några av Hala Buraqs viktigaste verktyg när hon flera gånger i veckan naturvägleder under rubriken Språka mellan tallarna. Guidningarna vänder sig till människor med rötter i andra kulturer som vill hitta ut och samtidigt lära sig bättre svenska.
– Jag vill dela med mig av min egen glädje och visa att alla är välkomna i naturen här, säger hon.
Många av dem som kommer för första gången har ingen vana alls vid naturvistelser. Det är inte ovanligt att deltagarna oroar sig för farliga djur, eller tror att skogen bara är till för den som äger marken. Dessutom är de ofta rädda för att vara ute ensamma (det gäller särskilt kvinnor), och för att gå vilse. Det måste Hala ta hänsyn till förstås. Därför ser hon som sin första och kanske främsta uppgift att få människor att känna sig trygga. Att deltagarna samtidigt både lär sig lite naturkunskap och ord på svenska blir en fin bonus. Dessutom får de nya kompisar över språkgränserna. Guidningarna har olika teman, exempelvis allemansrätt eller vilka växter man kan och inte kan äta.
– Jag märker att deltagarna blir glada av att upptäcka något nytt. Jag har aldrig varit med om att någon varit ledsen eller uttråkad, säger Hala.
Att guida en multispråksam grupp när man själv ”bara” pratar arabiska och svenska har förstås sina sidor. Men på något sätt går det. Kroppsspråket är viktigt, men naturen hjälper också till genom att förändras med årstiderna och erbjuda många tillfällen till lekfull språkträning och aha-upplevelser, berättar Hala.
Alla deltagare är inte entusiastiska i början. Hala berättar om ett tillfälle när några äldre kvinnor direkt började klaga högljutt om att det var för kallt ute och att de inte ville följa med.
– Men jag vet att jag är en bra ledare och är alltid lika trevlig mot alla. Det tog faktiskt bara en kvart innan de frågade när vi skulle gå ut nästa gång, säger hon.

Innan Hala kom till Sverige från Irak för tretton år sedan var en välklippt gräsmatta hennes enda erfarenhet av natur. När hon gick ut hade hon alltid hög musik i hörlurarna. Hon vågade inte gå till skogen. Alla träd hon såg var träd bara, alla blommor, blommor.
Så småningom kom hon att arbeta med integration. Genom jobbet mötte hon föreningsutvecklaren Kajsa Grebäck i Naturskyddsföreningen i Örebro län som ville ha hjälp med att hitta personer som var intresserade av att lära sig naturvägledning. Hala kunde absolut ingenting om svensk natur, men tänkte: varför inte jag? Så hon anmälde sig tillsammans med några kollegor.
Nu är Hala anställd av Naturskyddsföreningen sedan 2019 och har själv varit med och utvecklat Språka mellan tallarna-konceptet. Dels leder hon regelbundet guidningar, dels är hon med och utbildar nya naturvägledare som vill guida i samma anda som hon själv gör.
– Vi behövs för att visa och förklara, säger Hala. Den som kommer som vuxen till Sverige lär sig inget om naturen på SFI och Komvux.

Naturvägledarkursen förändrade hennes liv, säger Hala. Idag är hon ute varje dag, även de dagar då hon inte guidar. Väl ute går hon oftast långsamt och lyssnar till naturens ljud. Hon tittar på växter och fåglar och vet många av deras namn. Hon ser en kotte som någon har ätit på och vet att det är en ekorre. Naturen liksom pratar med henne.
– Om jag inte kommer ut under dagen känns något fel inuti, säger hon. Då mår jag inte riktigt bra. Naturen hjälper faktiskt.
Nu funderar Hala på ett nytt projekt – Naturkompis – som ska hjälpa människor som gillar att vara i det fria att hitta varandra. Själv blev hon mer trygg och säker i samhället när hon lärde känna naturen. Tryggheten och glädjen smittade liksom av sig till resten av livet. Det vill hon att fler ska få uppleva.

Peder Curman
Förundran mår man bra av

Att natur och hälsa hör ihop är självklart för Peder Curman, kommunekolog i Järfälla. Och enligt honom kan en naturvägledare öka på hälsoeffekten.
– Vi är bra på att väcka förundran, den känslan mår man bra av.

När Peder Curman är ute med en grupp händer det att han mitt i guidningen stannar upp och bara ber deltagarna se sig omkring en stund. Eller säger åt dem att gå och sätta sig var och en för sig i fem minuter.
– Då kan de liksom landa på platsen, säger han. Det är väl investerade minuter. Deltagarna ser ibland lite frågande ut först, men efteråt är de förvånade över hur det känns inuti.
Själv är han inte särskilt bra på att göra ingenting, men är det någonstans det funkar även för honom så är det i det fria. Det händer att han lägger sig på gräsmattan hemma i trädgården och vilar eller sätter sig lutad mot ett av fruktträden en stund och bara låter sig översköljas av sinnesintrycken. Att sitta på en fin plats, gärna under ett träd, är ett perfekt sätt att varva ner för honom.
– Jag tycker om det lugn som gamla träd utstrålar, säger han. Ur ett mänskligt perspektiv har de alltid stått där de står – i alla väder. Det känns fantastiskt att tänka på.

Peder är utbildad biolog och arbetade tidigare som naturvägledare på Naturum Nationalparkernas hus Tyresta i tjugo år. Nu har han en tjänst som kommunekolog på Järfälla kommun, men guidar också för Storstockholms naturguider (som drivs av Naturskyddsföreningen i Stockholms län). Han blev naturvägledare för att han ville dela med sig av sin egen fascination och glädje över naturen. Att stimulera människor till nyfikenhet på arter och sammanhang därute ser han som en av hans och kollegornas viktigaste uppgifter. Men han tycker också att det är viktigt att förmedla att man kan ha kul, njuta och förundras även utan förkunskaper.
– Man kan vila i att man inte vet precis vad man har framför sig. Man kan se en snygg insekt och bara tänka: Det där är en kool krabat!
(Själv behöver han också öva på detta. Han är lite yrkesskadad, säger han, och har svårt att låta bli att artbestämma det han ser.)

I guidesituationen har han aldrig mött någon som inte verkar må bra av att vara ute. Att gå i grupp tillsammans med en naturvägledare skapar en otvungen situation där man kan välja om man vill prata med någon annan eller inte. Det är kravlöst.
Han får ofta positiva reaktioner efteråt, men kan tydligt se det redan under turerna: deltagarna är glada över att komma ut och bara vara.
Det verkar inte ens vara viktigt att guidningen lyckas uppfylla sitt i förväg uppsatta mål.
– Vi kan vara ute för att lyssna efter ugglor och inte höra en enda på hela kvällen. Men deltagarna är nöjda ändå.
I sitt arbete som kommunekolog märker han att naturens betydelse för hälsan och forskningen kring detta numera är ett ämne som det pratas om inom förvaltningen. Det gläder honom och ger bränsle åt hans argument för närnaturen. Peder håller också regelbundet öppna natur- och kulturguidningar tillsammans med en kollega. Det är mest nyfikna äldre som kommer, oftast är de redan naturfrälsta. Men det händer också att de lyckas locka människor som aldrig är ute annars. Att se glädjen efteråt är fint.
– Ibland kanske vi tar naturen för given, säger Peder. Den finns ju bara där.

Peder Curman drar sig till minnes att han någon enstaka gång varit med om att människor blivit nedstämda på något vis av fakta han förmedlat. När de sett förödelsen efter den stora Tyrestabranden 1999, när han berättat om kommersiellt skogsbruk eller om att träden kan må dåligt av för hårt tryck på leder och stigar. Peder vill absolut inte förmedla bilden av att jorden håller på att gå under, men bland måste han ändå lyfta fram ett problem, säger han. Då försöker han vara noga med hur han lägger fram det, för han vill ingjuta hopp i människor, inte motsatsen.
– Positiva upplevelser ger människor känslor för naturen, säger han. Det är viktigt om de ska vilja kämpa för att ha den kvar.

Michael Palmgren
Havet är lugnande

När man är ute på Öresund med Michael Palmgren från Marint Kunskapscenter i Malmö blir man genomblåst, och ofta blöt. Men man har kul och får aha-upplevelser.
– Man mår bra av gemenskapen och av att få en relation till havet, säger han.

Från Ribersborgsstranden i Malmö – Ribban i folkmun – ser man ut över stadens största närnaturområde: havet. Det mesta ligger visserligen dolt under vattenytan – men det finns där. Michael Palmgren och hans kollegor på Marint Kunskapscentrum har gjort till sin uppgift att sprida kunskap om och stolthet över malmöiternas del av havet. De vill öka havsmedvetenheten.
– Alla har rätt att bryta ytan, säger Michael. Deltagarna glömmer allt annat när de får snorkla här.

Allt började 1999. Då startade havs- och människovännerna Michael och Agneta Palmgren en pedagogisk verksamhet på stranden mitt i Malmö. Först var de bara två personer och några provisoriska tält – som så småningom blev bodar. Numera har den ekonomiska föreningen Marint Kunskapscenter sju anställda och förfogar över en ändamålsenlig och arkitektoniskt spännande byggnad som Malmö stad finansierat. Denna ligger intill brygga 7 vid Ribban och inrymmer dessutom naturum Öresund (dit allmänheten är välkommen på eftermiddagarna). Föreningen har två båtar för att kunna ta med skolelever och allmänhet ut för att ta prover och undersöka havet.
– Att Östersjön mår dåligt är det kanske många som vet, men att Öresund faktiskt mår ganska bra och har världens finaste ålgräsängar vet betydligt färre, säger Michael.
Under sommarhalvåret håller kunskapscentret mellan åtta och tio naturguidningar i havet varje dag. Det är alltid fullbokat. Över sex tusen skolelever tas emot per år – allt ifrån förskolebarn till universitetsstudenter deltar i de pedagogiska programmen. Alla får följa med ut och titta närmare på djur och växter iklädda vadarstövlar och utrustade med vattenkikare och håvar. De äldre får dessutom snorkla.
– Havet är ett klassrum som förändras hela tiden. Det gör det väldigt spännande, säger Michael.
Ofta möter han och kollegorna barn, ungdomar och vuxna som inte har någon annan relation till havet än som badplats. Ofta tycker de att tång är äckligt, det gäller särskilt vuxna. Kanske har de på sin höjd simmat med cyklop och snorkel i varma vatten utomlands.
– Enligt mig så är det mycket roligare att snorkla här bland våra växter och djur. Man ser garanterat alltid något intressant, säger Michael.
Han berättar om hur stökiga elever i årskurs åtta förvandlas av att utsätta sig för kylan i vattnet (de har våtdräkter, men det känns kallt först). De skriker och tjuter, men så fort de stoppar ner huvudet under ytan blir det tyst. Och sedan är de sysselsatta.
– Vi har fantastiska stunder med dem, säger Michael. De upptäcker en ny värld tillsammans därnere. Det bygger styrka och gemenskap.

Det händer att elever har traumatiska erfarenheter av havet och inte vill följa med ut i båten. Han berättar om barn och unga som flytt över Medelhavet till Europa och hur han och kollegorna varsamt kan få dem att släppa rädslan. Efteråt är barnen stolta och tacksamma.
– Det måste vara helt på hans eller hennes premisser, säger Michael. De måste känna sig helt trygga om de ska våga.
Elever med funktionsvariationer har han också ett gott öga till.
– De är så otroligt närvarande, säger han. Jag älskar alla elever men särskilt dem.
Michael berättar om en autistisk pojke som inte gillade vare sig att göra nya saker eller att prata med människor han inte känner, men som lät sig övertalas att följa med och håva. Väl där gick han mot förmodan med på att bli filmad och intervjuas. Han fick frågan: Vad är det bästa med naturen?
– Då svarade han: ’Jag tycker om naturen och jag tycker om fiskarna. Vi måste vara rädda om fiskarna’. Sedan fick vi ledare varsin kram.
Det hörs att Michael blir berörd av minnet.
– Det är något lugnande med havet, säger han. Det är ingen slump att människor kan sitta i timmar och spana ut över det. Jag tror att vi har en inbyggd relation till vattnet, faktiskt sedan vi låg i livmodern.

Anastasia Viklund
Solklar koppling mellan natur och hälsa

– Äldre säger ofta rakt ut hur glada de är över att komma ut. Naturvägledaren och gruppen ger trygghet och gemenskap, säger Anastasia Viklund från Biotopia och Upplandsstiftelsen i Uppsala.

Anastasia Viklund guidar och leder naturaktiviteter för människor i alla åldrar. När hon är ute med skolklasser kan det bli mycket stoj och stim. Ett knep hon har för att få dem gå ner i varv i början är att samla dem i en ring och säga åt dem att blunda och räkna hur många olika naturljud de kan höra. Eller så säger hon att de ska räkna till tio olika ljud innan de får öppna ögonen. Sedan får alla rapportera sina hörselupplevelser. Efter det brukar det gå bra att gå vidare till de planerade aktiviteterna.
Hon märker hur naturen påverkar barnen, hur de växer av att leta och hitta småkryp med lupp och klara av nya saker. Även om de inte säger något ser hon hur roligt de har. De vuxna som hon är ute med – inte sällan äldre – uttrycker ofta hur skönt det är i ord.
Det händer vid enstaka tillfällen att det blir upprörda diskussioner under guidningarna, exempelvis om skogsskötsel eller om vargens vara eller inte vara. Då vill deltagare ibland att Anastasia ska säga vad hon tycker.
– Men min roll är inte att lägga in mina egna värderingar. Jag håller mig till fakta och försöker fylla i de kunskapsluckor som finns.

Anastasia vill hitta flera olika sätt att öka hälsoeffekten ytterligare under hennes guidningar, exempelvis genom att förlägga turerna till extra vackra platser. Ett annat sätt vore att väva in enkla mindfulness-övningar i naturvägledningen – där deltagarna med hjälp av sinnena blir mer medvetet närvarande. Det skulle kunna handla om (som med den stojiga skolklassen ovan) att blunda och lyssna på naturljud på olika sätt, titta efter mossor som ser olika ut eller hitta en svamp som doftar gott och en som inte gör det.
Rörelseövningar är en annan möjlighet. Hon skulle kunna ta med gruppen till mer krävande terräng för att göra guidningen mer fysiskt utmanande. Där kan man erbjuda möjligheten att gå balansgång och kliva över omkullfallna träd.
– Men det är förstås viktigt att känna in vad gruppen klarar, säger Anastasia. Man måste ju inte ut på långa promenader eller avancerade äventyr för att ha det härligt. Även det lilla räcker långt.
Det märker hon tydligt när hon är ute på träffpunkter för äldre i Upplandsstiftelsens projekt Träffpunkten flyttar ut. Det räcker ofta långt att elda i ett eldfat och koka kaffe på en innergård med lite grönska för att få en känsla av att vara ute i naturen. Då finns möjlighet till mysig samvaro och enkelt naturpyssel som exempelvis att forma rosor av lönnblad i vackra höstfärger.
När hon står i receptionen på Biotopia, det interaktiva naturmuseum i Uppsala där hon arbetar halvtid, får hon också på ett enkelt sätt inspirera till naturvistelser. Där får hon frågor från folk om var man kan hitta ätbar svamp, var det är bäst att grilla och liknande. Hon jobbar också med tillgänglighet på webben. Då syntolkar hon bilder, det vill säga beskriver för personer med synnedsättning vad bilderna föreställer.
– Det är också en viktig form av naturvägledning, säger hon. Jag gillar att få fungera som en länk mellan människa och natur.

Anastasia Viklund växte upp i Kiruna och var tidigt intresserad av djur och natur. Hon läste biologi på universitetet och kände att hon ville jobba med människor. Tidigare har hon arbetat med naturvägledning på naturskolan i Uppsala, nu delar hon sin tid mellan Upplandsstiftelsen och Biotopia.
– Att entusiasmera är lite av min specialitet, säger hon.
Att det finns en koppling mellan natur och hälsa tycker hon är solklart. Själv får hon bäst återhämtning i skogen, i stillheten och den relativa tystnaden.
– Då blir det liksom lugnt inuti och jag kan släppa tankar som maler. Samtidigt blir jag glad och fylls av energi, säger hon.
Hon är ute så ofta hon kan på fritiden. För tillfället har hon snöat in på svampar. Hon tar gärna med sig en bra svampbok och en termos med te och går ut i hösten. När hon fått nog sätter hon sig under ett träd och lutar sig mot stammen.
– Sen sitter jag där och lyssnar efter fåglar, säger hon. Det låter rätt idylliskt, och det är det nog.

Alexander Baker
Ute kan man vara sig själv

Alexander Baker från Hällefors tycker att både natur och människa behöver återförvildas. Han arbetar praktiskt med att återställa en älv, och älskar att guida om vad det betyder för den biologiska mångfalden.

Begreppet rewilding ligger Alexander Baker mycket varmt om hjärtat. Därför arbetar han vid sidan om naturvägledningen med att återge Lankälven, ett vattendrag som går igenom den gamla järnbruksbyn Södra Hyttan i Bergslagen, dess forna glans. Man har bland annat tagit bort en damm så att vattnet kan flöda fritt igen och återfört större stenar samt skapat grus- och sandbäddar så att öringen får lämpliga gömslen och lekplatser. Nu måste man ge ekosystemet tid att komma i balans igen, men så småningom hoppas man kunna återinplantera flodpärlmussla i älven. Alexander gillar att guida kring hela den här processen.
Människan skulle också må bra av att återförvildas, tycker han, och gläds åt att otippat många svenskar alldeles på egen hand hittat ut och blivit friluftsmänniskor på senare år.
– Många mår så dåligt psykiskt idag. När man kommer ut kan man andas, där finns ingen som dömer en. Man kan vara sig själv och känna sig fri, säger Alexander.
Under pandemin sökte sig ännu fler till naturen. I utemiljön märktes inget av viruspaniken, där kunde man ha det skönt i ensamhet eller ha roligt tillsammans med andra. Där kunde man känna sig som en del av något större, där fanns ett sammanhang där man alltid var välkommen. Det var nya insikter för många.
– Jag tror att vi naturvägledare är väldigt bra lämpade att för att ta detta vidare, säger han. Jag tror att människor kommer att fortsätta vilja vara ute.

I Södra Hyttan möter naturen kulturen, en annan måbra-faktor. Här finns kafé, galleri, ullverkstad, och här huserar världsmusikfestivalen HyttDreva samt Bergslagens Bokloppis (som sägs vara Skandinaviens största) i de gamla byggnaderna och mer är på gång. Bland annat skapas Lankälvskatedralen, en konstnärligt utformad utställning kring den biologiska rikedomen på platsen, i en av hyttdriftens gamla byggnader. Ett besökscentrum (för hållbar natur- och kulturturism, rewilding och interpretation) kommer att öppnas strax intill. Tanken är att Södra Hyttan på sikt ska fungera som ett nav för turismen i Bergslagen. Här ska man ta emot besökare som är nyfikna på lokal natur och kultur, men också erbjuda entreprenörer från trakten kurser och utrymme för samarbeten.
Redan nu kommer några tusen besökare under sommaren. Nyfikna mountainbikecyklister stannar också till eftersom en cykelled passerar här. Alexander tar alla chanser han får att berätta om och guida kring hyttan. Grupper av politiker, kommuntjänstemän och många andra naturintresserade vuxna och barn kommer också. Södra hyttan är till för alla.

Alexander Bakers första steg inom naturturismen togs som glaciärguide på Island. Han arbetade där under några år och kunde samtidigt bokstavligen se hur istäcket krympte. Det blev ohållbart på flera plan. Han tyckte visserligen om att ge människor chansen att komma till platser de annars aldrig skulle få se, men han visste ju att han själv, turismen och allt flygande var en del av problemet. Så han hoppade av.
Istället valde han att utbilda sig mer; i entreprenörskap och ekoturism, hållbarhet, interpretation med mera. Han har också läst filosofi i fem år.
Alexander tycker att naturturismen behövs. Och fastän han numera är djupt engagerad i miljöfrågorna tar han sällan upp dem under sina guidningar. Han vill istället visa på det positiva och fascinerande, få människor att uppskatta naturen och hoppas att det ska leda till engagemang. Och därifrån vidare till handling.
– Vad kan jag göra? frågar folk. Och då berättar jag om det. Många vill bry sig om naturen mer än vad de gör.