Känsla av sammanhang

Plötsligt, i en paus under ett skogsseminarium i Örebro, kom en gammal stöt och knackade på axeln. Det var Aaron Antonovsky, professorn i medicinsk sociologi som på 1970-talet myntade begreppet KASAM (känsla av sammanhang).*
Jag stod egentligen och pratade med en eminent fågelskådare hemmahörande i Säter i Dalarna. Och med höra hemma menas här något mer än att vara mantalsskriven, förstod jag. Han har under många års strövtåg i hembygden lärt sig var tjädrarna och nattskärrorna spelar. Han vet var kantarellställena finns. Och ju fler sådana rottrådar han skaffat sig, desto starkare har hans tillhörighet blivit.
– Jag skulle aldrig vilja börja om någon annanstans, sa han.
Det var då Antonovsky (eller snarare hans ande eftersom han dog 1994) kom och pockade på vår uppmärksamhet.
– Hej naturnissar, sa Aaron. Ni pratar om KASAM. Ni vet det inte alltid själva, men det är därför ni far runt med era kikare och luppar och listor. Ni längtar efter rötter; någonting att tillhöra. När ni lär känna era skogar, era fjärilsrutor, era kantarellställen och era tjäderspelplatser så bygger ni upp en speciell sorts KASAM.
– Ett slags ekologisk KASAM? sa jag.
– Ja, så kan man kanske uttrycka det, sa Aaron.
Sen försvann han som en rök. För oss andra var det dags att gå in i aulan och se ännu en forskare visa powerpointdiagram över ännu en smal tårtbit av den helhet som kallas skogen. Vi nickade intresserat, men i våra hjärtan längtade vi ut, till våra rötter.

* För att man ska känna denna känsla av sammanhang krävs att tillvaron känns begriplig, hanterbar och meningsfull. Antonovskys tanke var att ju högre Kasam man upplever desto bättre klarar man livets utmaningar, och ju friskare känner man sig.