En bleknad flaga av sommaren

När jag sitter ute i solen och skriver en text om att lyfta blicken och se, kommer någonting litet och sätter sig på min hand. En fjäril; en eldsnabbvinge. Den är höstsliten och blek, det var länge sen färgerna brann. Men beröringen funkar bättre än ord. Jag lyfter blicken och ser.

Detta hände den artonde september. Två dagar senare händer det igen. Återigen sitter jag och arbetar i solen framför söderväggen och återigen blir jag berörd av en eldsnabbvinge. Lika mycket som jag hatar att bli avbruten av telefonförsäljare älskar jag att bli avbruten av oväntade samtal över artgränserna.

Den här gången har jag kameran med mig. Som framgår av bilden är det inte mycket mer än en trasig tygflaga som blivit glömd ute i sol och regn; fransig och urblekt. Men arten tillhör mina favoriter bland dagfjärilarna, kanske för att den är bland de sista som flyger på säsongen. När man liksom har släppt tanken på sommar kommer den och påminner.

Jag tror att jag räknar fjärilar, i själva verket …

Många åker ut och fiskar ett helt liv utan att ha en aning om att det inte är fisken de är ute efter – egentligen.
Thoreau, ständigt denne Thoreau. Kännarna menar visserligen att han aldrig skrivit så; att någon sentida skribentfilur har lagt orden i hans mun.
Skit samma, låt oss här bry oss om innebörden snarare än ursprunget. Vi skapar oss förevändningar för att göra det vi innerst inne mår bra av men knappt kan sätta ord på. Vi fiskar, vi jagar, vi plockar svamp. Jag inventerar dagfjärilar. Som en del av den riksomfattande dagfjärilsövervakningen går jag sex–sju gånger varje sommarsäsong en förutbestämd slinga genom några skogspartier, längs några åkerkanter och genom betesmarkerna vid Lindhagen och Skillingsnäs. Det är ett litet, litet bidrag till kännedomen om tillståndet i naturen – ja, det kan om man vill blåsa upp sig lite kallas ett bidrag till vetenskapen.
Men det är inte därför. Jag gör det för att det ska bli av att komma ut. För strosandet, för att gå med öppna sinnen genom skog och mark.
I fredags, under säsongens sista vandring längs slingan, på delsträcka åtta (en skogspassage där jag nästan aldrig ser en enda fjäril) hejdades jag i steget. En ekorre sökte ivrigt smackande igenom en hasselbuske – efter nötter antar jag. Först försökte jag filma med mobilen, men insåg snart det fåfänga och stod istället bara och tittade en bra stund. Den vred och vände på en kvist, hoppade vidare, vred och vände på nästa. Jag var så nära att jag kunde se ett litet jack i ena örat. Framtassarna: små, små händer med bruna fingervantar.
Då! I ögonvrån ser jag något komma ljudlöst genom skogen. En kråkfågel sätter sig i kort vila på en trädgren innan den snabbt flyger vidare. En nötkråka. Något jag inte sett på många år.
Mitt självpåtagna fjärilsbevakningsuppdrag fick mig att gå ut i skogen, ekorren fick mig att stå still och tyst så att jag fick se den skygga nötkråkan.
Jag tror att jag inventerar fjärilar. I själva verket utövar jag närvaro och fiskar upplevelser.

Kajan som bad om hjälp

Vi odlar kajor i vår ladugård. Så kan det i alla fall se ut, såhär års. Nu när de första ungarna lämnar sina bon går tankarna till en händelse häromåret som ändrade min syn på fåglars förmåga att samspela med människor.
Min inställning till djur är kärleksfull – men grundmurat naturvetenskaplig. Jag är skeptisk till de flesta försök att överföra mänskliga känslor och förmågor på djur, och till de flesta påståenden om att de avsiktligt kommunicerar med oss. Sådana överdrifter behövs inte, de är fantastiska nog ändå.
Men en dag såhär års stod yngste sonen och jag och pratade på gårdsplanen när en kaja på ett mycket uppenbart sätt lade sig i vårt samtal. Vanligtvis lever vi separata liv. Vi gillar dem men låter dem sköta sitt; de struntar blankt i vad vi har för oss. Men nu rådde det ingen tvekan: den här kajan hade ett ärende. Den satte sig på nedersta grenen av lönnen nära oss och sträckte sig fram, mycket envist kraxande. Det kändes att någonting var allvarligt på tok.
Vi gick en lov bort mot ladugården där flera par hade sina bon då, liksom i år. Och där! Intill söderväggen hade jag ställt upp två dubbelkopplade fönster så att de bildade ett miniväxthus mot väggen. Det saknade tak och var öppet uppåt som en skorsten av glas. Nu hade arrangemanget förvandlats till en kajfälla. Fångad bland tomatplantorna innanför fönstren flaxade en knappt flygfärdig kajunge. Den hade fallit eller hoppat ner från ett bo under takutsprånget, och innan den hunnit få luft under vingarna hade den ramlat rakt ner i detta schakt av glas och hade inte en chans i världen att ta sig ut.
Jag kan inte se någon annan förklaring än att den vuxna kajan förstod vad problemet var och vände sig till de enda som kunde göra något åt det. Människorna.
Det funkade. Människorna förstod och några sekunder senare var ungen utsläppt. Min respekt för kråkfåglars intelligens och förmåga att kommunicera var förändrad för all framtid.

Fjärilsvågen sköljer över oss, igen

De är här nu, flyttfjärilarna.
Den första såg jag häromveckan ända uppe i Beljom nära Kallsjöns norra spets i Jämtland. Tistelfjärilen i fråga såg lite sliten och nött ut, men så hade den också färdats lång väg från den okända plats där resan började, en bra bit söderut, kanske någonstans vid Medelhavet.
Den var en föraning om vad som komma skulle. I söndags hade vi sällskap i trädgården av en tistelfjäril hela eftermiddagen och kvällen, i går räknade jag till ett halvdussin på en sexkilometersrunda i omgivningen.
Man ser på långt håll att det är just tistelfjärilar. Den lätt blekta färgen, som tyg som legat ute i solen. Och den ruskiga snabbheten. Det är knappt man kan följa dem med blicken.
Man behöver förstås en flygförmåga utöver det vanliga om man ska flytta hundratals mil norrut när det blir vår. Så gott som alla andra dagfjärilar vi ser här i landet är stannfjärilar, de har kläckts någonstans i närheten, men tistelfjärilen (och amiralen) flyttar hit. Ibland i häpnadsväckande mängder. En solvarm dag i juni 2007 stod jag på Stormossen i Tovhulta en bit härifrån när en sådan våg sköljde över landet. Överallt satt det fjärilar och tankade nektar ur skvattramblommorna. Hundratals.
De hade kommit över Östersjön från Baltikum med början den 2 juni. Invasionen var över på några dagar för svensk del men vågen sköljde vidare, snart kom rapporter om osedvanliga mängder av tistelfjärilar i Skottland och senare Nordirland och Färöarna.
Det var det här man läste om i läroböckerna – eller var det i Plupp? – men som aldrig tycktes hända på riktigt. Lämmeltåg. Rätt ut i havet bara. Hallå, vill man ropa. Vänd tillbaka, det där kan aldrig sluta väl! Det gjorde det säkert inte heller. Den gången.
Men livets källa är bottenlös. Åren skopar upp nya generationer. Nu är de här igen.

Lönndörren slår snabbt igen

Den digitala tekniken är snabb – men våren är ännu snabbare.
Igår när lönnens blommor var som vackrast bröt jag en kvist och tog en bild. Idag – innan jag hunnit få den ur kameran och upp på datorn – faller blommorna som konfetti från det redan överblommade trädet.
”Ingen högre himmel vill jag komma till än upp i en lönn när den blommar” skriver författaren Björn Berglund. Så är det. Men man måste skynda sig. Lönndörren slår snabbt igen.