Tänk om det är äpplet som använder oss

Jag skär äppelringar och tänker hösttankar.

Den har känts både som en början och ett slut, denna varma första oktober. Jag startar nytt och avslutar gammalt. Jag lutar stegen mot Åkeröträdet och plockar ner äpple för äpple. Ställer undan trädgårdsmöbler. Samlar fallfrukt till must. Övergångsriter.
Man anar att det är årets sista riktigt varma dag. I kvällningen tar vi ett sista bad i sjön, och känner inpå skinnet att höstkylan samlar sig, strax under ytan.
Ibland känns hösten väldigt mycket som en återkommande träning i åldrande. Man söker sätt att finna sig i tidens gång, i att himlen blivit lite tommare sedan tornseglare och svalor försvann.

Höst betyder äpplen, och i den här familjen är äpplena mitt ansvarsområde. Det är helt självpåtaget. Jag gillar äpplen – deras brokiga mångfald. Vi har sex olika sorter i trädgården och det är inget problem att känna skillnaden med förbundna ögon, så olika är de. Sen finns det visst några tusen sorter till.
Äpplen påminner såtillvida om kor. De är två riktigt vackra exempel på vad som kan åstadkommas där natur och kultur möts. Vi kan inte skapa levande varelser, det kan bara de själva, men vi kan forma och förädla och få livet att grena ut sig i nästan oräkneliga sorter, smaker, egenskaper. Så hjälps vi åt att göra världen vackrare, godare.
Det kan se ut som om enbart vi människor håller i taktpinnen, men det behövs bara en liten perspektivförskjutning för att ändra på det. Michael Pollan beskriver med framgång en sådan tankelek i The botany of desire: föreställ dig att det inte bara är vi som använder äpplet, föreställ dig att äpplet också använder oss. Genom att vara följsamt för våra drifter, genom att förföra oss med sötma, färg och form, har det fått vår hjälp att sprida sig över världen.
Det har varit ett framgångsrikt koncept. Det finns en helvetes massa äppelträd i världen.
Och väldigt många kor. Uroxen är visserligen utdöd, men den lever ändå, förklädd till tamdjur, maskerad i kohud.
Ja, de har fått oss att jobba väldigt hårt för att sprida dem över världen, korna och äpplena.

När jag sedan står där och skär äppelringar hör jag på podradio poeten Lars Gustavsson göra en liknande tankelek. Tänk om det inte är vi som använder språket. Tänk om det är språket som använder oss för att fortplanta sig.
Om så är fallet ställer jag upp. Här och nu börjar jag fortplanta språket på ännu ett sätt. Och just nu har språket spridit sig till dig för att berätta något väsentligt:

Att av världens alla äpplen är Åkerö det godaste.