Femtio nyanser av brunt

Betraktad från inomhussidan av fönsterrutan kan senhösten se trist ut. Så snart man går ut förstår man att tristessen satt i ens egen blick.
Detta är i själva verket en bra tid, kanske den bästa, för att betrakta färger. Nu när klorofyllen inte överröstar allt annat syns det på allvar hur variationsrik färgskalan är därute. Det naturen förlorar i kulör vinner den i nyansrikedom. Renfanan har sitt sätt att inte längre vara grön, hallonbuskarna sitt, kruståteln sitt. Nästa vecka har de uppfunnit ytterligare varsin nyans.
Jag läste nyligen att det i det japanska språket finns minst femtio ord för det vi kallar brunt. Ett sådant ordförråd skulle man behöva nu. Engelskan kan man också avundas för dess tawny och tan, russet och rufous, fallow och fawn.
Senhösten är ju inte brun och grå, den är mer än så. Och just nu är den som vackrast. Nästa vecka också. Och nästa.