Tio gånger Tranströmer för naturnjutare
Man kan knappast kalla Tomas Tranströmer naturskildrare, det leder tankarna till något snävare och mindre. Men ändå: vart man än tassar i hans produktion stöter man på dessa vackra, oefterhärmliga bilder från utomhuset. De stora gåtorna kring livet och döden samexisterar med flyttfåglar, maneter, blåsippor, hornsimpor, grässtrån och träd. Särskilt ofta med gräs och träd.
Här är ett urval av mina favoritcitat, i tidsordning:
”Det är bara att blunda så hör man tydligt
måsarna ringa söndag över havets oändliga socken.”
ur De fyra temperamenten, 1958
”Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden”
ur Trädet och skyn, 1962
”En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.”
ur Ansikte mot ansikte, 1962
”Tre svarta ekar ur snön.
Så grova, men fingerfärdiga.
Ur deras väldiga flaskor
ska grönskan skumma i vår.”
ur Vinterns formler, 1966
”Gräset och blommorna – här landar vi.
Gräset har en grön chef.
Jag anmäler mig.”
ur Sommarslätt, 1966
”Senhöstlabyrint.
Vid skogens ingång en bortkastad tomflaska.
Gå in. Skogen är tysta övergivna lokaler så här års.
Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar försiktigt med en pincett.
eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam.”
ur I det fria, 1966
”På läsidan kan man höra gräset växa: ett svagt trummande underifrån, ett svagt dån av miljontals små gaslågor, så är det att höra gräset växa”
ur samlingen Östersjöar, 1974
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
ur Gläntan, 1978
”Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är ljudlös.
ur Blåsipporna, 1983
”Men just här finns ingen tid. Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie.”
ur Näktergalen i Badelunda, 1989