Lars Lerin och konsten att se det småfula

Vi ser kung Lerin inta Eskilstuna konstmuseum. Det är vernissage men liknar mer ståhejet kring en rockstjärna. De hetaste fansen är mogna damer: ”titta titta Kerstin, o där är han, skynda dig, vi måste stoppa honom …”
Det är stora flak till akvareller på grovgrängat, styvt papper. Stadsbilder från orienten, björkstammar i grådaskig värmlandsvinter, fartyg under svarta natthimlar, museimontrar med uppstoppade fåglar.
Jag går nära, backar, går nära igen. Det som på avstånd är så snyggt att man nästan mister talföret är – ser man när man kommer intill – åstadkommet med en skickligt hanterad fulhet i detaljerna. Den betyder otroligt mycket den där småfulheten, utan den skulle Lars Lerins måleri bli outhärdligt prefekt.
Ett collage av motiv från hans promenader i närnaturen, stort nog att täcka en hel vägg i ett normalt rum, är särskilt tänkvärt (inte bara som ett exempel på hur mästerligt behärskad ofärdighet i måleriet kan bilda en storslagen helhet; många av de enskilda bilderna är bara antydningar till målningar, ett slags målade snapshots som lämnats oavslutade). Detta lapptäcke säger nämligen något väsentligt om naturnärvaro. Varje motiv för sig är ett trivialt hörn av vardagasnaturen; några strån som speglar sig i vatten, en grusyta, strandklippor utan horisont, några torra höstlöv. Precis den sorts synintryck som man oftast går förbi utan att se. Inga sällsynta arter, inga fabulösa solnedgångar, inga etiketter, inget särskilt. Bara ögonblick.
Det är akvarellmåleri som ett slags övning i uppmärksamhet, en uppmaning att lyssna även på de intetsägande intrycken, se skönheten i det småfula, möta det vanliga livet med samma intresse som det ovanliga. Den storslagna helheten består till stor del av lätt förbisprungna, till synes ointressanta smådelar.