Afrikansk värdighet: Nick Brandt på Fotografiska

Jag fruktade att jag skulle bli besviken när jag gick till Fotografiska i Stockholm och besåg Nick Brandts porträtt på afrikanska djur. Dels hade alla sagt att det var så fantastiskt, och högt hissade förväntningar är alltid ett utmärkt sätt att bädda för besvikelse. Dels trodde jag att det skulle kännas överestetiserat. Dessa välfönade lejonmanar, dessa perfekt arrangerade giraffhalsar, sådär vacker är inte naturen.
Jag blev helt knockad!
Inte främst för att det är så snyggt (det är det) utan för att det är så värdigt. Sättet att möta och visa djuren bryter helt med hur det brukar se ut i naturfilmer och storviltsfoto, där djuren alltid visas i så dramatiska situationer som möjligt – helst i dödsögonblicket. Jägare och villebråd. Blod och våld. Krokodiler som lönnmördar gnuer i Masai Mara. Gasellens sista undanmanöver innan geparden hinner ikapp.
Det där finns inte i Brandts bildvärld. Man möter det stilla vardagslivet, ett slags försjunkenhet i nuet, det långa lugnet mellan naturfilmernas tillspetsade ögonblick. Det Nick Brandt gör (och man fattar inte riktigt hur det går till) är att han, på nära håll, väntar ut ögonblicket när odramatiken är som vackrast. Han måste ha investerat oändligt mycket tid i djurens närhet för att etablera ett sådant lugn.
Djuren i ”On this earth, a shadow falls” behöver inte utöva underhållningsvåld, de slipper dansa på gladiatorarenan för vår skull. De får vara som de är, i all sin odramatiska värdighet. Ibland är det pampigt, som avslutningsbilden i en episk storfilm. Någon gång är det lite väl svulstigt för min smak (som i landskapspanoramerna på infraröd film). Men mest av allt är vackert; berörande vackert.