Våren är det nya nyåret

Den brittiske naturskildraren Richard Mabey hade som ung vanan att plocka svalört på alla hjärtans dag varje år. Några nyutslagna blommor bara, som han ställde i ett glas på bordet.
Ett år, när den brittiska våren var sen och ogint inställd till både svalört och människa, hjälpte han isär klonbladen genom att värma blommorna under en sollampa.
Jag förstår så väl hans behov av en ritual. Man vill på något sätt manifestera det stora som händer just nu, både i det vi kallar natur därute, och i det som är natur inuti oss.
Min vårritual är att anteckna.
Det är inget jag bestämmer mig för att göra, det är som ett inre tryck som inte går att stå emot. När jag hör sånglärkan osäkrar jag min anteckningsbok. Snart radas noteringarna upp, promenad för promenad: tofsvipor och trädlärkor, scharlakansröd vårskål och bombmurkla, videantennmal och den första tosteblåvingen.
Det har hänt att jag registrerat en och annan observation på Artportalen, men jag har aldrig lyckats lura mig själv att tro att jag gör detta för vetenskapens skull. Det handlar om något annat; om ett högst privat behov av att gripa den framrusande våren, att hålla fast det som inte går att hålla fast.
Jag vet förtvivlat väl hur fort det kommer att gå innan den bästa tiden är över – men såhär i början kan jag fortfarande inbilla mig att det här året, den här våren, ska jag hinna med. Anteckningarna är både ett sätt att se och ett försök att minnas. (Men ganska snart övermannas jag av intrycken, ögonen och pennan tröttnar i april, maj allrasenast.)
Var kommer det där inre trycket ifrån? Kanske är det en aspekt av samma driv som alla arter känner just nu. Under vintern har man suttit inne och uppfört sig som människa, men nu öppnar man dörren och blir lite mer som de andra djuren – man påverkas precis som dem av det nytvättade ljuset, av smältvattnets yttre och hormonernas inre sorl. Plötsligt är vi alla så ivriga. Man har energi och lust att göra det som alla andra därute gör just nu: starta om på nytt (vilket inte innebär att jag tvunget känner att jag måste revirhävda och göra barn, det får vara någon måtta på den biologiska yran).
Det slår mig att det är såhär nyårsafton borde kännas; såhär ivrig och full av goda intentioner. Nyåret ligger helt fel där det ligger idag, som ett midvintermörkt bihang till julhelgen. Det är klart att ingen orkar leva upp till nyårslöften om ett nytt och bättre liv när man kör huvudet rakt in i januari.
Mitt anspråkslösa förslag är alltså: vrid kalendern ett kvarts varv eller så. Flytta nyårsafton till exempelvis sista mars. Då ska ni få se på nyårskänslor! Vem behöver fyrverkeripjäser när det finns klorofyll?
Medan jag inväntar att regeringen agerar vill jag utbringa en vårskål. En scharlakansröd. Och till den avge samma fåfänga nyårslöfte som alla andra vårar – att med alla till buds stående sinnen uppleva det som händer därute just nu.