Guillou, rödstjärt, Läckberg, ärtsångare …

En rasad växellåda sände ut mig på en oplanerad promenad i Lunds södra utkanter. Dold i Sankt Lars lövgrönska satt en rödstjärt och sjöng.
Det var då jag kom att tänka på Jan Gillou.

Även en vandring från en bensinmack till en tågstation blir händelserik, har man bara den rätta artnördiga läggningen. Små igenkännanden överallt. Är det inte rödstjärt så är det ärtsångare.
Det är, slog det mig, som att gå omkring på bokmässan i Göteborg. Det bär emot att erkänna, men ett av nöjena är alla bekanta ansikten som dyker upp i anonymitetens trängsel. De där man känner utan att känna. Där är Haag och Schyffert och deras entourage. Där Läckberg, där Majgull, där Vargas Llosa. Och där står Dolph Lundgren och kramas.
Fältbestämning av kändisar. Någon skymtar man bara en bråkdels sekund, man tar dem på deras jizz. Ah, Jan Guillou.

Ja, så är en utevistelse i maj månad. Gamla bekanta dyker upp, en del känner man igen direkt, andra bara nästan. Bekantskapen är enkelriktad: de skiter naturligvis i mig, men det roar mig att jag känner igen dem. Man hör en strof, letar i minnet, kommer till en slutsats och ler kompetensglädjens leende.
Ah, rödstjärt.