Inte kaffe, men aspfjäril

Bister efter att ha jobbat hårt och varit alltför lite ledig under lång tid slet jag mig en dag i början av sommaren och rymde till sjön. Även om det inte är särskilt långt till Marskudden så är det ingen söndagspromenad; jag svor mig fram genom nässlor och midjehögt gräs, klafsade över sank åkermark och banade mig fram genom vildvuxen strandskog. Äntligen framme upptäckte jag att jag glömt kaffet.
Att glömma kaffet är ingen småsak. Utflykten artade sig till ett fiasko.
Det var då det fladdrade till i ögonvrån. Någonting levande. En aspfjäril. Den är en av landets största och vackraste fjärilar, inte ovanlig men sällan sedd eftersom den mest håller till i trädkronorna. Att få se den på nära håll är … ja, en skänk från ovan. Nu satt den en meter ifrån mig och drack ur en av de små vattensamlingarna som gårdagens regn lämnat i skrevor i strandklipporna.
Helt orädd lät den mig komma på bara några decimeters håll. Lyfte den så landade den snart igen någon meter bort. Och så höll det på, en kvart, kanske en halvtimme. Den drack och jag tittade. Till slut hade vi båda stillat vår tröst.
Nöjd gick jag hemåt, utan kaffe.