Man vill kupa handen till en livbåt
Som skeppsbrutna vid livbojar klamrar sig sommarens sista humlor fast vid väddblommorna. Rörelseförmågan har avstannat nästan helt, de är som förlamade av kyla, att flyga är det inte tal om. Allt är drypande vått och under dem väntar det oundvikliga bråddjupet. Hösten.
De har gjort sitt nu. Det gör lite ont att se, man vill kupa handen till en livbåt, rädda dem, ta in dem i värmen och gnugga deras små pälsar torra. Ge dem något varmt och sött att dricka. Säga tack för den tid som varit, allt som blommat och burit frukt, det var bra jobbat.
Men de är hundratals, så stora handflator finns inte. Och förresten är detta precis som det ska vara, det är naturens slösande rikedom sedd från höstsidan.
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.