Kajorna sitter alltid två och två

Man kan inte undgå att märka att en och annan ogillar kajor. Jag gissar att det är något med de stora flockarna som väcker obehag, de suddar ut fåglarnas individualism och gör dem till ett massfenomen; någonting hitchcockskt (oj, det blev många konsonanter) skrämmande. Massan är svår att tycka om, kärleken dras till individer.
Men kajflocken är inte en amorf massa av likadana fåglar, det bara ser så ut i våra otränade ögon. De är också individer – för varandra. Deras kjatter är ett evigt småprat kompisar emellan, partners emellan. Var är du min vän? Här, tätt intill!
Kajor är mångårigt monogama och om man tittar efter noga syns deras tvåsamhet tydligt. Även när de är många sitter kajorna två och två; make och maka som ett par svarta skor. Alltid närmast varandra, även mitt i flocken. Sådär som vi drömmer om att vara.
Sedan jag började se detta har kajorna blivit individer för mig. Därmed älskvärda. Och så den isblå blicken; vargblicken; vild och vacker. Hur kan man inte tycka om kajor?
Fast idag reste jag stegen mot husväggen och avvisade bestämt ett par som börjat släpa in pinnar i en springa under takfoten två meter från sovrumsfönstret. Det var innanför intimsfären; där går gränsen. Det räcker med kolonin som redan häckar i vår ladugård. Vi sitter på bottenvåningen av den och skriver, de håller till i vindsplanet. När vi går till jobbet sitter de i träden och betraktar oss.
De sitter alltid två och två.