Fjärilsvågen sköljer över oss, igen

De är här nu, flyttfjärilarna.
Den första såg jag häromveckan ända uppe i Beljom nära Kallsjöns norra spets i Jämtland. Tistelfjärilen i fråga såg lite sliten och nött ut, men så hade den också färdats lång väg från den okända plats där resan började, en bra bit söderut, kanske någonstans vid Medelhavet.
Den var en föraning om vad som komma skulle. I söndags hade vi sällskap i trädgården av en tistelfjäril hela eftermiddagen och kvällen, i går räknade jag till ett halvdussin på en sexkilometersrunda i omgivningen.
Man ser på långt håll att det är just tistelfjärilar. Den lätt blekta färgen, som tyg som legat ute i solen. Och den ruskiga snabbheten. Det är knappt man kan följa dem med blicken.
Man behöver förstås en flygförmåga utöver det vanliga om man ska flytta hundratals mil norrut när det blir vår. Så gott som alla andra dagfjärilar vi ser här i landet är stannfjärilar, de har kläckts någonstans i närheten, men tistelfjärilen (och amiralen) flyttar hit. Ibland i häpnadsväckande mängder. En solvarm dag i juni 2007 stod jag på Stormossen i Tovhulta en bit härifrån när en sådan våg sköljde över landet. Överallt satt det fjärilar och tankade nektar ur skvattramblommorna. Hundratals.
De hade kommit över Östersjön från Baltikum med början den 2 juni. Invasionen var över på några dagar för svensk del men vågen sköljde vidare, snart kom rapporter om osedvanliga mängder av tistelfjärilar i Skottland och senare Nordirland och Färöarna.
Det var det här man läste om i läroböckerna – eller var det i Plupp? – men som aldrig tycktes hända på riktigt. Lämmeltåg. Rätt ut i havet bara. Hallå, vill man ropa. Vänd tillbaka, det där kan aldrig sluta väl! Det gjorde det säkert inte heller. Den gången.
Men livets källa är bottenlös. Åren skopar upp nya generationer. Nu är de här igen.