Kajan som bad om hjälp

Vi odlar kajor i vår ladugård. Så kan det i alla fall se ut, såhär års. Nu när de första ungarna lämnar sina bon går tankarna till en händelse häromåret som ändrade min syn på fåglars förmåga att samspela med människor.
Min inställning till djur är kärleksfull – men grundmurat naturvetenskaplig. Jag är skeptisk till de flesta försök att överföra mänskliga känslor och förmågor på djur, och till de flesta påståenden om att de avsiktligt kommunicerar med oss. Sådana överdrifter behövs inte, de är fantastiska nog ändå.
Men en dag såhär års stod yngste sonen och jag och pratade på gårdsplanen när en kaja på ett mycket uppenbart sätt lade sig i vårt samtal. Vanligtvis lever vi separata liv. Vi gillar dem men låter dem sköta sitt; de struntar blankt i vad vi har för oss. Men nu rådde det ingen tvekan: den här kajan hade ett ärende. Den satte sig på nedersta grenen av lönnen nära oss och sträckte sig fram, mycket envist kraxande. Det kändes att någonting var allvarligt på tok.
Vi gick en lov bort mot ladugården där flera par hade sina bon då, liksom i år. Och där! Intill söderväggen hade jag ställt upp två dubbelkopplade fönster så att de bildade ett miniväxthus mot väggen. Det saknade tak och var öppet uppåt som en skorsten av glas. Nu hade arrangemanget förvandlats till en kajfälla. Fångad bland tomatplantorna innanför fönstren flaxade en knappt flygfärdig kajunge. Den hade fallit eller hoppat ner från ett bo under takutsprånget, och innan den hunnit få luft under vingarna hade den ramlat rakt ner i detta schakt av glas och hade inte en chans i världen att ta sig ut.
Jag kan inte se någon annan förklaring än att den vuxna kajan förstod vad problemet var och vände sig till de enda som kunde göra något åt det. Människorna.
Det funkade. Människorna förstod och några sekunder senare var ungen utsläppt. Min respekt för kråkfåglars intelligens och förmåga att kommunicera var förändrad för all framtid.