Jag tror att jag räknar fjärilar, i själva verket …

Många åker ut och fiskar ett helt liv utan att ha en aning om att det inte är fisken de är ute efter – egentligen.
Thoreau, ständigt denne Thoreau. Kännarna menar visserligen att han aldrig skrivit så; att någon sentida skribentfilur har lagt orden i hans mun.
Skit samma, låt oss här bry oss om innebörden snarare än ursprunget. Vi skapar oss förevändningar för att göra det vi innerst inne mår bra av men knappt kan sätta ord på. Vi fiskar, vi jagar, vi plockar svamp. Jag inventerar dagfjärilar. Som en del av den riksomfattande dagfjärilsövervakningen går jag sex–sju gånger varje sommarsäsong en förutbestämd slinga genom några skogspartier, längs några åkerkanter och genom betesmarkerna vid Lindhagen och Skillingsnäs. Det är ett litet, litet bidrag till kännedomen om tillståndet i naturen – ja, det kan om man vill blåsa upp sig lite kallas ett bidrag till vetenskapen.
Men det är inte därför. Jag gör det för att det ska bli av att komma ut. För strosandet, för att gå med öppna sinnen genom skog och mark.
I fredags, under säsongens sista vandring längs slingan, på delsträcka åtta (en skogspassage där jag nästan aldrig ser en enda fjäril) hejdades jag i steget. En ekorre sökte ivrigt smackande igenom en hasselbuske – efter nötter antar jag. Först försökte jag filma med mobilen, men insåg snart det fåfänga och stod istället bara och tittade en bra stund. Den vred och vände på en kvist, hoppade vidare, vred och vände på nästa. Jag var så nära att jag kunde se ett litet jack i ena örat. Framtassarna: små, små händer med bruna fingervantar.
Då! I ögonvrån ser jag något komma ljudlöst genom skogen. En kråkfågel sätter sig i kort vila på en trädgren innan den snabbt flyger vidare. En nötkråka. Något jag inte sett på många år.
Mitt självpåtagna fjärilsbevakningsuppdrag fick mig att gå ut i skogen, ekorren fick mig att stå still och tyst så att jag fick se den skygga nötkråkan.
Jag tror att jag inventerar fjärilar. I själva verket utövar jag närvaro och fiskar upplevelser.