En bleknad flaga av sommaren
När jag sitter ute i solen och skriver en text om att lyfta blicken och se, kommer någonting litet och sätter sig på min hand. En fjäril; en eldsnabbvinge. Den är höstsliten och blek, det var länge sen färgerna brann. Men beröringen funkar bättre än ord. Jag lyfter blicken och ser.
Detta hände den artonde september. Två dagar senare händer det igen. Återigen sitter jag och arbetar i solen framför söderväggen och återigen blir jag berörd av en eldsnabbvinge. Lika mycket som jag hatar att bli avbruten av telefonförsäljare älskar jag att bli avbruten av oväntade samtal över artgränserna.
Den här gången har jag kameran med mig. Som framgår av bilden är det inte mycket mer än en trasig tygflaga som blivit glömd ute i sol och regn; fransig och urblekt. Men arten tillhör mina favoriter bland dagfjärilarna, kanske för att den är bland de sista som flyger på säsongen. När man liksom har släppt tanken på sommar kommer den och påminner.
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.