Hux fuks!

Eftersom jag ägnar ett antal vår- och sommarpromenader varje år åt att stalka traktens dagfjärilar, har jag ett ganska gott hum om vad som flyger i Västermo.
Inte videfuks!
I Nepal satt denna storasyster till nässelfjärilen klasvis på tagetesblommorna invid vandringsleden mot Annapurna – videfuksen är vanlig över stora delar av Asien och i Östeuropa. Men i Sverige hade arten inte varit synlig på flera decennier när den år 2004 plötsligt dök upp i Emmaboda i Småland. Därefter sågs vilseflugna individer med ojämna mellanrum fram till sommaren 2012, då någonting hände. Av okänd anledning strömmade det plötsligt in videfuksar från de östra grannländerna! Samma sak sommaren 2013. Fjärilarna fortplantade sig och denna vår kommer det rapporter om videfuksar lite varstans i östra Svealand.
Så ett litet hopp fanns det kanske ändå, när jag i eftermiddags vek av från bygatan och gick ner mot Söders.

Jag hann bara några hundra meter. Den fanns precis där jag hade föreställt mig att den skulle kunna vara, i ett soligt skogsbryn där jag brukar se vårens första sorgmantel. När den dalade ner i stadig glidflykt och satte sig i en solvänd slänt var saken klar.
Fjärilen gjorde precis som vi människor gör de första varma vårdagarna efter en lång vinter. Så snart den slagit sig ner vände den sig i precis rätt vinkel för att uppnå maximal solfångst. Vi gör våra vinterbleka ansikten till solvändor, fjärilen sina vingar.

Varför blir jag så lycklig av en fjäril? Förvisso är det första gången jag ser videfuks i Sverige men nej, det är inte det. Jag är road av att se nya arter, men de riktigt starka känslorna beror på någonting annat. Jag tror det handlar om att den visar sig just här, där även jag lever mitt liv.
Mina mänskliga grannar här i byn ger mig ett sammanhang att leva i. Samma sak kan sägas om det omgivande landskapet och arterna som lever där. Varje gång ett möte som detta inträffar, när jag lär känna en ny granne som jag inte visste fanns, är det som om jag knyts lite hårdare hit. Jag växer fast, rottråd för rottråd. En del av min tillhörighet här är byggd av långhornsbin och scharlakansröda vårskålar, trädlärkor och videfuxar.

Det ska bli spännande att se vad som händer nu. Är invasionen tillfällig eller bestående? Om videfuksen faktiskt blir en vanlig syn här i framtiden kommer den verkliga utmaningen. Att bli lika lycklig av att se den även när den blivit vardaglig.