Om konsten att spara häggdoft

Kraftiga lokala snöbyar kan rapporteras från västra Sörmland. Först var det häggarna. Kronbladen föll som konfetti till marken medan doften skingrades för vinden. Sedan var det äppelträden. Under Transparent blanc-trädet ligger kronblad stora som fjärilsvingar.
Varje dag såhär års är det några föreställningar som tar slut och några nya som har galapremiär. Man vill applådera hela tiden.
Jag var ute och sprang en runda härom fredagseftermiddagen, för att dra ett streck mellan arbetsveckan och helgen. Jag kom hem med ropande göktyta och sorgmantel och funderade ett tag på att rapportera detta till Artportalen, en jättedatabank dit naturnissar av alla slag rapporterar sina observationer, även jag ibland. Jag förstår vitsen: alla bidrar med varsin bråkdel till någonting stort som kanske kan kallas vetenskap. Dessutom (vilket jag tror är ett viktigt skäl för många) är det ett sätt att administrera sina observationer; ett sätt för samlaren att ordna sin samling.
Men ibland undrar jag om det inte bara ytterst handlar om att försöka fånga det förbiilande livet. Tiden som går. Alla undersköna små stunder som flimrar som solfläckarna under en trädkrona.
Det slutar nästan alltid med att jag släpper alla tankar på att rapportera, göra artlistor, kryssa eller på annat sätt systematisera mina observationer. Det känns otillräckligt. För i vilken kolumn rapporterar jag häggdoften och det där oöverlagda leendet doften framkallar trots att jag är så andfådd? Eller det förbryllande prasslet i dikesrenen som aldrig fick någon förklaring? Eller allt det där andra som sammantaget gjorde just den rundan väsentlig, vid sidan av göktyta, 1 adult ropande (Ralleslog) och sorgmantel, 1 imago friflygande (Konungsö)?
Min huvudsakliga invändning mot att föra bok över det sedda, i synnerhet mot att kryssa nya arter, är att det vanliga så lätt degraderas. Jag vill bara kryssa om jag får kryssa häggdoft – både idag och i morgon; nästa dag och nästa. När det inte går längre vill jag kryssa syren, maskrosfrön i vinden, höststormar, rimfrost.
Det finns bara en databank där man kan göra det. Det egna minnet. Där är det möjligt att spara häggdoft på burk, men det är svårt. Enda sättet att få locket att sluta tätt, så att upplevelsens essens inte försvinner för alltid, är att strunta i kameran och anteckningsblocket och verkligen vara där med hela sitt jag när det händer. Då kan man ibland stoppa tiden.
Sen, i efterhand, kan man kanske ta ett kort eller sätta det sedda på pränt. Ängsvitvinge, 2 ex, friflygande. Vingar som äppelblommans kronblad.