Vitlöksfallskärmarna har landat

Igår fick jag med mig en näve vitlöksdoft hem från skogen. Nu luktar hela glasverandan, för där hamnade svamparna ganska omgående. Det blev lite för mycket av det goda.
Doften hejdade mig i steget i den novembermurriga ekskogen. Jag stod där och sniffade och famlade hjälplöst bland hjärnans doftminnen. Få saker är så gäckande som en doft man inte lyckas sätta etikett på. Det undermedvetna var uppenbarligen någonting på spåren för det skickade associationer till matlagning och dålig andedräkt åt mitt håll (jag kollade snabbt om det var jag som luktade). Det var dock inte förrän jag inledde en systematisk avsniffning av svamparna bland de förmultnade löven på marken som jag hittade källan, tänkte ”ah, vitlök” och drog mig till minnes artnamnet lökbrosking (eller garlic parachute som det så träffande heter på engelska).
Det visade sig snart (som vanligt) vara mer komplicerat än så. Det finns både lökbrosking och stor lökbrosking. Vilken är det? frågade jag i en lämplig facebookgrupp. Ingendera, blev svaret, det är snarare skarp lökbrosking.
Det gläder mig att jag härmed får lägga ytterligare en svampdoft till den samling som under hösten även berikats med kokos (kokosriska) och pastis (grön trattskivling). Men mest av allt gläds jag åt någonting annat. Det slog mig när jag stod där med de vitlöksfallskärmarna i näven: Vad vill de med sin doft? Skickar lökbroskingarna en signal till någon (som till exempel tryfflarna gör för att bli uppgrävna, uppätna och till sist få sina sporerna spridda av vildsvin) eller är doften en slumpmässig bieffekt av en substans i svampen som har ett helt annat syfte? Isåfall vilket? Och varför just vitlöksdoft?
Inget ont om att samla svampdofter (eller frimärken eller franska kort eller vad folk nu samlar på). Roligast är ändå samlandet av förbryllande frågor.