”Två kronor har varje träd, glöm inte det”

När vi bestämde oss för att göra boken ”Till träden” tänkte jag: äntligen kommer jag att få dela med mig av en av mina favoritpassager ur en av mina svenska favoritromaner, ”Seger” av Kjell Sundberg.
Huvudpersonerna i romanen är svetsaren Axel Segerstam, Seger kallad, och hans son Svenne. När den impulsive vardagsfilosofen Seger drabbas av sorg flyr han från allt. Han försöker återvända till sin grabb men det är som förgjort, varje gång han är på väg tillbaka på tåget tappar han modet i höjd med Hallsberg.
För att komma till saken: I boken minns Svenne en improviserad predikan som Seger höll om träden och människorna. Den kändes som skriven för vår hyllningsbok till träd och människor. Den var också med ända in på upploppen, men till sist fick den ändå inte plats. Nu kommer den här nedan istället.
Om ni inte hört talas om Kjell Sundberg beror det på att han dog 1978, bara 44 år gammal, i en trafikolycka. Hade han fått skriva i några decennier till hade han räknats som en av de stora.
När jag ringde hans änka för att be om lov att publicera utdraget (Tack!) passade jag förresten på att fråga henne om den framlidne makens relation till träd. Jag menar, han måste ju ha haft ett särdeles varmt och intimt förhållande till dem.
Hon förstod inte alls vad jag pratade om. ”Kjell var intresserad av modellflygplan.”
Så kan det vara.
Men skriva om träd, det kunde han.

”Den gången hade fadern hållit sitt första tal om träd, och pojken mindes ännu hur insikten berusat honom, medan fadern stegat kring i mossan eller plötsligt satt sig mycket nära och ivrigt uttalat de mäktiga ord som han älskade:
– Rötterna, förstår du pojke, rötterna! Två kronor har varje träd, glöm inte det. Vi som lever i luftens element ser bara den ena kronan och glömmer att den andra finns, men trädet lever i tre element, min son: i luftens här och jordens där och i vattnets element som regnar genom kronan och sjunker ner till rötterna och genomströmmar trädets kropp.
Och han mindes hur trädets valv hade öppnat sig för honom i djupen, där marken var dess moder, och i höjden, där luften var dess moder, och hur fadern fått honom att inse trädets sagolika förstånd som gjorde mörkret till sitt hem och ljuset till sitt hem, och trädets kärlek till den luft där det stod dränkt och trädets kärlek till den jord där det stod dränkt.
– Alltså sitter du vid trädets navel, har du förstått? Du vilar dej just vid den punkt där mörkrets hemligheter möter ljusets hemligheter inne i trädet.

Därpå hade fadern talat om vad en människa är. Han älskade att tala om vad en människa är. Så storslagen är människan att han för varje gång hade något nytt och annorlunda att berätta, men aldrig var hon så storslagen som då hon var som ett träd.
– Alltså, ställ dej nu här. Bry dej inte om mamma, hon säger att jag kollrar bort dej, men inte kollrar jag bort dej? Jag säger bara att du är en stam, stå nu här på mossan som en stam och känn hur din nedre krona växer ut i jorden. Känner du din nedre krona? Känner du hur blind den är och stor och vid i mörkret? Känner du? Vad känner du?
– Jag känner hur den växer, den är väldigt stark, och överallt så finns det näring som den suger upp och sänder till mej.
– Och känner du din övre krona?
– Den är väldigt hög och stark, och överallt så finns det näring som den suger upp och sänder till mej.
– Och varför blundar du?
– Jag är ett träd.
– Och träd behöver inte se?
– Jag tror att träd kan titta bara inåt, jag tror att träd kan stå så här och vara väldiga och känna sig ofantligt starka och inte alls behöva se.
– Är du rädd för det som finns i jorden?
– Jag vet inte vad som händer där, men jag är inte rädd.
– Är du rädd för det som finns i luften?
– Jag är inte rädd för någonting. Om jag är ett träd, vad skulle jag då vara rädd för?”