Krusbär, humlor och marmeladblomflugor

Det var som att sitta på en uteservering och titta på förbisläntrande människor. Fast här handlade det om flygfän istället för folk och om en fontän av blommande oregano istället för en gågata.
Allt började med det årliga marmeladsuget som blossar upp när krusbärsbuskarna är fulla av bär. Själva plockandet är – trots taggarna – den enkla delen av jobbet. För att göra det efterföljande snoppandet av bären mindre långtråkigt placerade jag stolen i solen framför oreganokrukan.
Snart fann jag att det – förutom blomflugor, rapsfjärilar, små solitära getingar och pysslinglika citronbin – också kom en stadig ström av en viss sorts humlor till blommorna. Den väl tilltagna blonda ansiktsbehåringen avslöjade dem: hanar av arten ljus jordhumla.
Det märkliga var att inga andra humlor gästade oreganon. Jag flyttade stolen till pallkragen med blomsterkrasse. Dit kom bara arten mörk jordhumla! Jag flyttade vidare till väddklinten (det hela började vid det här laget inverka menligt på effektiviteten i krusbärssnoppningen) och såg där bara stenhumlor.
Medan jag betänkte detta gick jag bakom knuten på ladugården för att pinka varvid jag mötte hushumlor och endast hushumlor i den vildvuxna vallörten.
Det var som att få en liten inblick i någonting stort. Inte nog med att det finns en oftast osedd mångfald av humlor runtomkring oss (förutom dessa fyra arter har jag sett ytterligare sex i trädgården och dess närmaste omgivningar den här sommaren). Mångfalden av arter är också en mångfald av preferenser. Trots att dessa fyra vanliga humlearter inte är särskilt kräsna (till skillnad från exempelvis den norrländska stormhattshumlan som bara besöker stormhatt) så har de likväl olika vanor och olika smak.
Det är en illustration så god som någon av vad som blir resultatet av en blomstrande evolutionen: Specialisering och mångfald; mångfald och specialisering.
(Och en påminnelse om vad vi får om vi låter det hela fortgå i motsatt riktning: Förenkling och enfald. Alltmer samma överallt. En tråkigare värld.)

Jo, det blev krusbärsmarmelad till slut. Efter ett omkok med extra pektin blev den riktigt bra.
Dessutom fick jag med mig ytterligare någonting från snoppningen: bekantskapen med en blomfluga som jag just har fått veta heter flyttblomfluga eftersom den flyttar hit i stora mängder varje vår från sydligare breddgrader.
En flyttande blomfluga!
Men det var inte det som var grejen. Det var det engelska namnet.
Skåden the marmalade hoverfly: