Wanna go tree

Jag sitter vid skrivbordet sedan åtskilliga dagar och gör research för en ny bok som inte alls ska handla om träd. Ändå stöter jag på dem hela tiden, träden och deras vänner. Följande två exempel dök upp inom loppet av några timmar.
Den legendariska schimpansforskaren Jane Goodall skriver såhär om sina första vilsna veckor i Gombe i Tanzania, sommaren 1960:
”… jag blev ofantligt medveten om träd: bara att känna med handen på en skrovlig, knotig trädstam eller den kyligt glatta barken på ett ungträd fyllde mig med en säregen vetskap om rötterna under jorden och den pulserande saven inne i stammen. Jag längtade efter att kunna svinga mig omkring bland grenarna som schimpanserna, att sova i trädtopparna vaggad till ro av bladens rasslande i brisen.”
Och så läser jag om den legendariska papegojan Alex, som visade forskaren Irene Pepperberg och hela världen att även en fågel kan förstå och prata om begrepp som antal, färg och form. Alex älskade när experimenten var svåra och utmanande, men tröttnade fort när de blev för lätta och tjatiga.
Då kunde han säga: Wanna go tree! Varvid Irene honom på armen och gick ut från det trånga laboratoriet, ut i korridoren där ett högt fönster vette mot en stor, lummig alm.
Ja, är det inte så man känner, när livet känns instängt och människor är dumma.
Wanna go tree.