Ett mossigt gammalt frimärke

Fredrik Lindström missar sällan chansen att glänsa med mer eller mindre omistlig kringinformation när han avslöjar svaren i SVT:s På spåret. Men ibland händer det.
Häromveckan ställdes det en fråga om ett av världens mest berömda frimärken, det gula feltrycket av tre shilling banco. Mycket fick vi veta, men inte det som var det väsentliga när apotekaren Olof Leopold Sillén postade sin försändelse i Kopparberg 13 juli 1857. Nämligen vad som låg i brevet.
Mossa!
Sillén befann sig i Dalarna för att samla arter och skickade av praktiska skäl en del av sin fångst till brodern utanför Västerås som skulle förvara dem tills vidare. I sinom tid skulle de användas i Silléns flora över Skandinaviens mossor.
Häromdagen såg jag ett exemplar av detta fantastiska verk från på Hagströmerbiblioteket i Stockholm. Bilderna är de mest naturtrogna man kan tänka sig. De är mossa. Bokstavligen. Silléns pressade och monterade sina mossor som illustrationer. De är fortfarande i perfekt skick, intill minsta sporkapseln.
Sedan gick det som det gick. Det defekta frimärket blev världsberömt, det sägs nu vara det dyraste föremål som finns i förhållande till sin vikt. Kilopriset (ett förvisso något hypotetiskt sätt att tänka eftersom det bara finns ett enda feltryckt tre shilling banco, det är liksom det som är grejen) lär vara 560 miljarder kronor, räknat på den senast kända försäljningssumman från 1998: 15 miljoner. (Sedan dess har det sålts för ännu högre men hemliga summor.)
Sillén fick visserligen nöjet att gå till historien han också, men inte som mannen som slet som en iller för att göra världens mest levande mossflora, utan som han som skickade brevet som Frimärket satt på.
Så ironiskt är livet, gott folk.

Pyssel med kranier

Visst ser Alistair Mackies märkliga sfär ut att sväva? Den står utställd i det inre biblioteket på det storståtliga godset Attingham park i Shrewsbury i England, och är en del av konstutställningen House of beasts (som pågår fram till juli i år).
Jag undrar: kraschlandar dess skönhet när man kommer nära nog att se att den är gjord av muskranier? Det skulle jag gärna åka dit och ta reda på.
”This piece acts as a nostalgic reminder of childhood”, står det i beskrivningen på utställningens hemsida. Och det stämmer faktiskt, i alla fall funkar den så på mig.
Det här kräver en förklaring, åtminstone några lugnande ord.
Alistair Mackie är inte en massmördare av gnagare. Han har pillat fram de små kranierna ur ugglors spybollar. Eftersom ugglor inte har tänder sväljer de sina byten hela. De osmälta delarna – hår och ben – kommer efter ett tag upp samma väg igen och är då långtifrån lika oaptitliga som ordet får en att tro. Engelskans owl pellets, ugglepellets, stämmer bättre med deras torrspröda karaktär.
Bollarna kan ligga i avsevärda mängder under ugglornas favoritsittplatser och ett tränat öga ser på formen vilken uggleart det handlar om. Pillar man fram de små mus- och sorkkranierna kan man även identifiera dessa till art. Med andra ord: spybollar är kalas för unga naturnissar med smak för levandets små detektivgåtor.
Jag var en sådan pojke. Jag hittade spybollarna under kattugglornas sittgrenar i Sjösås äng. Fascinerad tydde jag de små tandradernas hieroglyfer. Det var en av alla dessa lyckliga små sysslor som gjorde mig skadad för livet.
Alistair Mackie var uppenbarligen likadan och i vuxen ålder har han gjort pillandet till konst, en konst som gnider och suddar på gränsen mellan natur och kultur, vackert och makabert.

För övrigt öppnade Örebro läns museum idag portarna till utställningen (O)mänskligt – om skelettjägare, rasbiologer och normer.
Den handlar om en tid (för inte särskilt länge sedan) när det var populärt att dra knivskarpa gränser; mellan de som dög och de som inte dög. Den handlar om ett helt annat – och betydligt mindre oskyldigt – pyssel med kranier.

Januari-akvarell

Häromvintern befann jag mig i Eksjö en januaridag då snön föll oförglömligt vackert. Åns svarta vatten hade knypplade bårder av is. Jag gick runt på stan och fotograferade, gick till Lennarts konditori och fikade, gick en sväng till på stan, gick tillbaka till Lennarts.
Så ska man ha det, när man har det som sämst.

Världen är mer vacker än den är användbar

Efter att ha gått och sugit på det där Linné-citatet i några dagar känner jag att jag behöver en motvikt. Hur väl han än talar om vikten av att förundras, så har den där förundran ett syfte: att hitta det nyttiga. ”…ställ samman och skriv om det sedda och det nyttiga!” Naturens gåvor ska beundras, kartläggas och sedan skördas, till gagn för människorna och inte minst för fosterlandet.
Jo, det där har vi varit riktigt duktiga på sedan dess: att krama ur biosfären all tänkbar nytta. Nästan lite väl duktiga.
Motvikten finns till exempel hos Thoreau, outsinligt citerbar, här i sitt examenstal 1837, i tjugoårsåldern alltså: ”This curious world which we inhabit is more wonderful than it is convenient; more beautiful than it is useful; it is more to be admired and enjoyed than used.”

von Linné-koden

Den svenska hundralappen med Carl von Linné är en fin kom-ihåg-lapp för någonting väsentligt i livet. Gömd i sedeln finns ett finstilt budskap; en von Linne-kod. Omnia mirari etiam tritissima är latin och betyder ungefär: Förundras över allt, även det vardagliga.
Det är bra sagt; tänkvärt som ett motgift mot raritetsbesatthet, men användbart även långt utanför naturnissevärlden. Överallt och alltid. Men varifrån kommer orden? Jag hade läst någonstans att H D Thoreau, det enkla livets och de enkla iakttagelsernas mästare, har citerat just detta Linné-uttalande. En sökning ledde rakt på boken Cape Cod (postumt utgiven 1865) på vars titelsida följande motto tryckts:
Principium erit mirari omnia, etiam tritissima
Medio est calamo committere visa et utilia
Finis erit naturam adcuratius delineare, quam alius si possumus
(Linneaus de Peregrinatione)
Detta skickade jag häromdagen till den ende i min bekantskapskrest som såvitt jag vet besitter tillräckliga latinkunskaper, entomologen Mikael Sörensson i Lund. Han returnerade följande översättning:
Det viktigaste skall vara: förundras över allt, även det vardagliga.
Däremellan: ställ samman och skriv om det sedda och det nyttiga!
Slutligen, avbilda naturen omsorgsfullare än någon annan, därest vi kan.
(Linné om att resa)
Det låter som en uppmaning till läsarna, kanske hans studenter och lärljungar. Jag vet fortfarande inte var Linné skrivit detta, men jag har kommit en bit på väg. Och jag förundras över internets sök-möjligheter – även om de blivit vardagliga.