Ögonkontakt
Kultur och historia behöver levandegöras. Naturen är redan levande. Den inbjuder redan i sin oregisserade form till fascination, kärlek, delaktighet. Naturen är interaktiv. Den sticks, bits, kittlas, lever, berör, svalkar – värmer!
Den värmer med sin närvaro – sitt liv.
Naturen är kroppsvärme, outsinlig kroppsvärme, och ögonkontakt.
Decemberakvarell
Det här är en besvärjelse, en bön från en icke-troende, om snö. Den boreala abstinensen börjar göra sig gällande igen, en bristsjukdom som jag sluppit de senaste två vintrarna. Nysnö gör sig bra på akvarell, men ännu bättre i verkligheten. Ge mig!
Livet som dans
Evolutionen som dansföreställning? Man vet inte riktigt, men vackert är det. Googlar du på dansgruppens namn Pilobolus hittar du också det svampsläkte som dansarna (av okänd anledning) döpt sig efter. Dessa märkliga svampar lever i kodynga och sprider sina sporer i omgivningen med listiga katapultutkastare. Flera meter kan sporkapslarna flyga iväg, tanken är att de ska landa i gräset och ätas upp av kor, passera genom deras matsmältningssystem och landa i en ny komocka där allt upprepas igen. Också en affärsidé! Videon är hämtad från favoritsajten TED.com, där tusentals föredrag av kloka människor (och ett och annan utbrott av sång och dans) finns att beskåda. Rekommenderas kraftfullt!
Europas minsta bagge rockar
Jag trodde Trazan & Banarne var ensamma om att skriva låtar om att bo i en svamp.
Så är dock inte fallet. På svenska hårdrockbandet Glorys sista album Wintergreen (1998) finns en låt vars text bland annat lyder: ”She never goes out much, prefers to be alone. She lives a simple life, inside her fungus home.”
Udda? Ni anar inte.
Låten heter Baranowskiella ehnstromi, och är man en väldigt hängiven naturnisse förstår man därmed att denna märkliga text handlar om Ehnströms dvärgfjädervinge, Europas minsta skalbagge. Den 0,45 millimeter långa insekten – Baranowskiella ehnstromi på latin – upptäcktes för första gången någonsin 1989 i en sälgticka i Kvicksund i Västmanland av den legendariske insektsforskaren Bengt Ehnström. I en svamp, alltså. Dvärgfjädervingen bor i de små rören på undersidan av tickan, inside her fungus home.
0,45 millimeter är väldigt litet. Det förstod jag när Mikael Sörensson, mannen som beskrev baggen för vetenskapen och gav den dess namn till upptäckarens ära, visade mig ett exemplar för ett par veckor sedan. Han hade monterat det mycket illustrativt bredvid en goliatbagge, världens tyngsta insekt. Kastar man den jättelika goliatbaggen i skallen på någon kan vederbörande förmodligen dö – den såg ut som en blytung, glaserad stengodsskulptur. Dvärgfjädervingen såg inte ut som någonting. Den syntes helt enkelt inte. Jo, till sist anade jag ändå en obetydlig svart punkt på den glansiga limytan på papperslappens spets.
0,45 millimeter är väldigt litet. Ändå finns allt där. Betraktar man dvärgfjädervingen i mikroskop ser man att den har allt det som större insekter har. Inte nog med det; den har dessutom precis samma evolutionära integritet som alla andra arter, samma som vi – och det behöver man inget mikroskop för att inse. Den har färdats lika länge genom årmiljonerna för att hamna där den är, i en sälgticka, som vi har färdats för att hamna vid våra mikroskop.
Jag tycker det är stort.
Vill man vara lite mindre filosofisk kan man nöja sig med att konstatera att det härmed är bevisat att det går att skriva hårdrockstexter om vad fan som helst.
Ett måtto att gilla
”En stor vördnad inför naturen.
Ett lekfullt förhållande till kulturen.
Allt jag kan, det slutar jag med.”
Jag missade utställningen med Kjell Landfors skulpturer och måleri i Edsvik konsthall. Snopet, för jag tror att jag hade gillat hans kost. Jag vet att jag gillar hans måtto.
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.