Afrikansk värdighet: Nick Brandt på Fotografiska

Jag fruktade att jag skulle bli besviken när jag gick till Fotografiska i Stockholm och besåg Nick Brandts porträtt på afrikanska djur. Dels hade alla sagt att det var så fantastiskt, och högt hissade förväntningar är alltid ett utmärkt sätt att bädda för besvikelse. Dels trodde jag att det skulle kännas överestetiserat. Dessa välfönade lejonmanar, dessa perfekt arrangerade giraffhalsar, sådär vacker är inte naturen.
Jag blev helt knockad!
Inte främst för att det är så snyggt (det är det) utan för att det är så värdigt. Sättet att möta och visa djuren bryter helt med hur det brukar se ut i naturfilmer och storviltsfoto, där djuren alltid visas i så dramatiska situationer som möjligt – helst i dödsögonblicket. Jägare och villebråd. Blod och våld. Krokodiler som lönnmördar gnuer i Masai Mara. Gasellens sista undanmanöver innan geparden hinner ikapp.
Det där finns inte i Brandts bildvärld. Man möter det stilla vardagslivet, ett slags försjunkenhet i nuet, det långa lugnet mellan naturfilmernas tillspetsade ögonblick. Det Nick Brandt gör (och man fattar inte riktigt hur det går till) är att han, på nära håll, väntar ut ögonblicket när odramatiken är som vackrast. Han måste ha investerat oändligt mycket tid i djurens närhet för att etablera ett sådant lugn.
Djuren i ”On this earth, a shadow falls” behöver inte utöva underhållningsvåld, de slipper dansa på gladiatorarenan för vår skull. De får vara som de är, i all sin odramatiska värdighet. Ibland är det pampigt, som avslutningsbilden i en episk storfilm. Någon gång är det lite väl svulstigt för min smak (som i landskapspanoramerna på infraröd film). Men mest av allt är vackert; berörande vackert.

Skeletter i kælderen

Det senaste inlägget fick en fin kommentar från Danmark, som jag återpublicerar här för att även kunna visa Herles bild från katakomberna under Zoologisk Museum.
Hennes inlägg får mig för övrigt att tänka på vad författaren och professorn Nils Uddenberg i somras skrev i en kritisk debattartikel till stängningen av museet i Lund. Samlingarna erbjuder pedagogiska möjligheter, menar Uddenberg: ”när min sexåriga sondotter fick se valen utbrast hon: ’Titta farfar, valen har händer!’ Hon hade fått en första insikt i allt livs sammanhang.”

Och nu, över till Herle:
Kælderen under Zoologisk Museum i København er en skattekiste. Fyldt med hvalskeletter . Pukkelhval, kaskelothval, blåhval, grønlandshval ….vist nok verdens største samling. Der er ikke almindelig adgang for publikum. Desværre.
I foråret var jeg så heldig at få adgang til denne samling sammen med mine børnebørn fra Grønland. Hvilken magisk oplevelse – også for børnene. Selv om de til daglig ser hvaler uden for deres vinduer, var de meget optaget af at se disse kæmpedyr så tæt på, at opleve deres mægtighed og iagttage forskellen på kæbernes opbygning hos henholdsvis tandhvaler og bardehvaler. Imponerende.
I København har man planer om at bygge et nyt stort Naturhistorisk Museum. Hvad der skal ske med hvalskeletterne ved jeg ikke, håber ikke at de ender i en skrotbunke og bliver erstattet af en digitaliseret fremstilling. I nogen museumssammenhænge kan det været endog meget relevant med digitalisering, men man må ikke glemme værdien af oplevelsen af den ”ægte vare”.

Venlig hilsen Herle Ulfeldt.

Skelett i garderoben

Jag hamnade den gångna veckan på Zoologiska museet i Lund. Det var efter stängningstid. Väldigt mycket efter stängningstid. Museet har bommat igen för gott och samlingarna ska spridas: i fågelavdelningen låg fågelskinnen packade i flyttkartonger och i bensalen hade flyttgubbarna börat spika trälårar och kånka skelett och uppstoppade djur. Djur som en gång utrotats – garfågel, Stellers sjöko, pungvarg, uroxe – ska nu ännu längre in i glömskan. Allt ska magasineras i ett industriområde någonstans.
Snacka om skelett i garderoben.
Det var vemodigt att se. Det är möjligt att detta är ett bedagat sätt att visa naturvetenskap. Ändå känns de som slöseri med en fantastisk miljö. Det är för sent nu, jag vet: men jag drömmer ett kafé här. Bord och stolar, sorlet av folk, kanske några läsfåtöljer i prången mellan valskeletten. En dubbel espresso och en osteologimacka.
Jag hade velat vara med om det. Nu är det för sent.

Känsla av sammanhang

Plötsligt, i en paus under ett skogsseminarium i Örebro, kom en gammal stöt och knackade på axeln. Det var Aaron Antonovsky, professorn i medicinsk sociologi som på 1970-talet myntade begreppet KASAM (känsla av sammanhang).*
Jag stod egentligen och pratade med en eminent fågelskådare hemmahörande i Säter i Dalarna. Och med höra hemma menas här något mer än att vara mantalsskriven, förstod jag. Han har under många års strövtåg i hembygden lärt sig var tjädrarna och nattskärrorna spelar. Han vet var kantarellställena finns. Och ju fler sådana rottrådar han skaffat sig, desto starkare har hans tillhörighet blivit.
– Jag skulle aldrig vilja börja om någon annanstans, sa han.
Det var då Antonovsky (eller snarare hans ande eftersom han dog 1994) kom och pockade på vår uppmärksamhet.
– Hej naturnissar, sa Aaron. Ni pratar om KASAM. Ni vet det inte alltid själva, men det är därför ni far runt med era kikare och luppar och listor. Ni längtar efter rötter; någonting att tillhöra. När ni lär känna era skogar, era fjärilsrutor, era kantarellställen och era tjäderspelplatser så bygger ni upp en speciell sorts KASAM.
– Ett slags ekologisk KASAM? sa jag.
– Ja, så kan man kanske uttrycka det, sa Aaron.
Sen försvann han som en rök. För oss andra var det dags att gå in i aulan och se ännu en forskare visa powerpointdiagram över ännu en smal tårtbit av den helhet som kallas skogen. Vi nickade intresserat, men i våra hjärtan längtade vi ut, till våra rötter.

* För att man ska känna denna känsla av sammanhang krävs att tillvaron känns begriplig, hanterbar och meningsfull. Antonovskys tanke var att ju högre Kasam man upplever desto bättre klarar man livets utmaningar, och ju friskare känner man sig.

En skakig valuta

Asparna satsar sina tillgångar i en skakig valuta. Så fort det blåser i världen reagerar guldpengarna. Så snart någon andas om väderomslag darrar kronorna av oro.
Läget har skärpts hela hösten, klorofyllindex har dalat kraftigt. Nu faller löven över hela norra halvklotet. Men jag litar på att den kommer igen; högkonjunkturen.
Den som de kallar maj.