Novemberakvarell
De plöjer nu;
målar om landskapet i breda penseldrag.
Snart – vilken natt som helst – börjar någon så.
Snö.
Lars Lerin och konsten att se det småfula
Vi ser kung Lerin inta Eskilstuna konstmuseum. Det är vernissage men liknar mer ståhejet kring en rockstjärna. De hetaste fansen är mogna damer: ”titta titta Kerstin, o där är han, skynda dig, vi måste stoppa honom …”
Det är stora flak till akvareller på grovgrängat, styvt papper. Stadsbilder från orienten, björkstammar i grådaskig värmlandsvinter, fartyg under svarta natthimlar, museimontrar med uppstoppade fåglar.
Jag går nära, backar, går nära igen. Det som på avstånd är så snyggt att man nästan mister talföret är – ser man när man kommer intill – åstadkommet med en skickligt hanterad fulhet i detaljerna. Den betyder otroligt mycket den där småfulheten, utan den skulle Lars Lerins måleri bli outhärdligt prefekt.
Ett collage av motiv från hans promenader i närnaturen, stort nog att täcka en hel vägg i ett normalt rum, är särskilt tänkvärt (inte bara som ett exempel på hur mästerligt behärskad ofärdighet i måleriet kan bilda en storslagen helhet; många av de enskilda bilderna är bara antydningar till målningar, ett slags målade snapshots som lämnats oavslutade). Detta lapptäcke säger nämligen något väsentligt om naturnärvaro. Varje motiv för sig är ett trivialt hörn av vardagasnaturen; några strån som speglar sig i vatten, en grusyta, strandklippor utan horisont, några torra höstlöv. Precis den sorts synintryck som man oftast går förbi utan att se. Inga sällsynta arter, inga fabulösa solnedgångar, inga etiketter, inget särskilt. Bara ögonblick.
Det är akvarellmåleri som ett slags övning i uppmärksamhet, en uppmaning att lyssna även på de intetsägande intrycken, se skönheten i det småfula, möta det vanliga livet med samma intresse som det ovanliga. Den storslagna helheten består till stor del av lätt förbisprungna, till synes ointressanta smådelar.
Rönnbären har fått vingar
Jag löper i regnet, ensam men inte utan sällskap. Björktrastarna är här.
De har något tonårsaktigt över sig. Gängbildningar. Målbrottsröster. Snabba uppbrott och invasionsliknande tillslag i nya rönnar. Landskapet i oktober skulle vara tomt utan dem.
Rönnen har väntat på den här stunden. En flock björktrastar försvinner in i dess lövkostym – en hyperaktiv fågel i var och en av de många ärmarna. Trädet står där och viftar med grenarna, som om det vore kittligt. Sen lyfter flocken plötsligt. Rönnen kommer till ro, lättad. Den har fått som den vill, rönnbären har fått vingar.
På den sjätte kilometern börjar stegen kännas tunga. Då flyger en flock trastar samma väg som jag, tätt över marken. För ett ögonblick springer jag bland dem, viktlös.
Visa kommentarerTolv månader, tolv akvareller
Det regnar från en blytung himmel idag. Just därför väljer jag denna akvarell, augusti månads, för att tala om att jag fått nöjet att illustrera nästa års almanacka från Kombilotteriet. Det blir bilder från resor i Sverige, från Tavvavuoma i norr till Revingehed i söder. Här befinner vi oss på Gotska sandön; stranden vid Bredsands udde. Östersjön är varm, sanden är varm, kroppen är varm. Ingenting känns blytungt utom möjligen tanken på att båten snart kommer för att ta oss tillbaka till fastlandet.
Detta är nog Sveriges bästa ö, om ni frågar mig.
Tio gånger Tranströmer för naturnjutare
Man kan knappast kalla Tomas Tranströmer naturskildrare, det leder tankarna till något snävare och mindre. Men ändå: vart man än tassar i hans produktion stöter man på dessa vackra, oefterhärmliga bilder från utomhuset. De stora gåtorna kring livet och döden samexisterar med flyttfåglar, maneter, blåsippor, hornsimpor, grässtrån och träd. Särskilt ofta med gräs och träd.
Här är ett urval av mina favoritcitat, i tidsordning:
”Det är bara att blunda så hör man tydligt
måsarna ringa söndag över havets oändliga socken.”
ur De fyra temperamenten, 1958
”Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden”
ur Trädet och skyn, 1962
”En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.”
ur Ansikte mot ansikte, 1962
”Tre svarta ekar ur snön.
Så grova, men fingerfärdiga.
Ur deras väldiga flaskor
ska grönskan skumma i vår.”
ur Vinterns formler, 1966
”Gräset och blommorna – här landar vi.
Gräset har en grön chef.
Jag anmäler mig.”
ur Sommarslätt, 1966
”Senhöstlabyrint.
Vid skogens ingång en bortkastad tomflaska.
Gå in. Skogen är tysta övergivna lokaler så här års.
Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar försiktigt med en pincett.
eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam.”
ur I det fria, 1966
”På läsidan kan man höra gräset växa: ett svagt trummande underifrån, ett svagt dån av miljontals små gaslågor, så är det att höra gräset växa”
ur samlingen Östersjöar, 1974
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
ur Gläntan, 1978
”Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är ljudlös.
ur Blåsipporna, 1983
”Men just här finns ingen tid. Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie.”
ur Näktergalen i Badelunda, 1989
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.