Om konsten att spara häggdoft
Kraftiga lokala snöbyar kan rapporteras från västra Sörmland. Först var det häggarna. Kronbladen föll som konfetti till marken medan doften skingrades för vinden. Sedan var det äppelträden. Under Transparent blanc-trädet ligger kronblad stora som fjärilsvingar.
Varje dag såhär års är det några föreställningar som tar slut och några nya som har galapremiär. Man vill applådera hela tiden.
Jag var ute och sprang en runda härom fredagseftermiddagen, för att dra ett streck mellan arbetsveckan och helgen. Jag kom hem med ropande göktyta och sorgmantel och funderade ett tag på att rapportera detta till Artportalen, en jättedatabank dit naturnissar av alla slag rapporterar sina observationer, även jag ibland. Jag förstår vitsen: alla bidrar med varsin bråkdel till någonting stort som kanske kan kallas vetenskap. Dessutom (vilket jag tror är ett viktigt skäl för många) är det ett sätt att administrera sina observationer; ett sätt för samlaren att ordna sin samling.
Men ibland undrar jag om det inte bara ytterst handlar om att försöka fånga det förbiilande livet. Tiden som går. Alla undersköna små stunder som flimrar som solfläckarna under en trädkrona.
Det slutar nästan alltid med att jag släpper alla tankar på att rapportera, göra artlistor, kryssa eller på annat sätt systematisera mina observationer. Det känns otillräckligt. För i vilken kolumn rapporterar jag häggdoften och det där oöverlagda leendet doften framkallar trots att jag är så andfådd? Eller det förbryllande prasslet i dikesrenen som aldrig fick någon förklaring? Eller allt det där andra som sammantaget gjorde just den rundan väsentlig, vid sidan av göktyta, 1 adult ropande (Ralleslog) och sorgmantel, 1 imago friflygande (Konungsö)?
Min huvudsakliga invändning mot att föra bok över det sedda, i synnerhet mot att kryssa nya arter, är att det vanliga så lätt degraderas. Jag vill bara kryssa om jag får kryssa häggdoft – både idag och i morgon; nästa dag och nästa. När det inte går längre vill jag kryssa syren, maskrosfrön i vinden, höststormar, rimfrost.
Det finns bara en databank där man kan göra det. Det egna minnet. Där är det möjligt att spara häggdoft på burk, men det är svårt. Enda sättet att få locket att sluta tätt, så att upplevelsens essens inte försvinner för alltid, är att strunta i kameran och anteckningsblocket och verkligen vara där med hela sitt jag när det händer. Då kan man ibland stoppa tiden.
Sen, i efterhand, kan man kanske ta ett kort eller sätta det sedda på pränt. Ängsvitvinge, 2 ex, friflygande. Vingar som äppelblommans kronblad.
Skål!
Somliga samlar på porslin från Rörstrand, på Kockumskärl eller på Hydman-Vallienskålar. Jag tror bestämt jag ska börja samla på skålsvampar.
Där vitsipporna blommade som mest nere i Hjälmarens strandskogar för några veckor sedan snubblade jag över denna formfulländade lilla skål, lagom stor för att jag skulle kunna trä den på lillfingret som en fingerborg.
Själva fyndplatsen var en ledtråd till arten. Det är en sippskål, har jag fått bekräftat på Mycelets vänner (å, dessa underbara facebookgrupper där allt får sitt svar!). Namnet har inget att göra med att den ser inbjudande ut att sippa ur, utan på att den växer bland vitsippor och livnär sig på att tjuvkoppla in sig på sippornas jordstammar och tanka näring därifrån.
Ständigt dessa kinesiska askar, den ena inuti den andra. Svampen som lever på sippan. Sippan som skördar solljus och som får sina fröer spridda av myror. Och så jag, som får ett slags näring av både sippa och skål. Allt förgrenar sig i det oändliga.
I min hittills mycket begränsade samling ingår än så länge varken arterna tulpanskål, citronskål eller dyngskål, men vänta bara. Däremot har jag åtskilliga gånger träffat på den lilla brandgula älglegeskålen. Den dyker upp i skogen tidigt, tidigt om våren, just när snön försvunnit. Den älskar ammoniak och hittas bara där älgar kissat.
Skål!
Hux fuks!
Eftersom jag ägnar ett antal vår- och sommarpromenader varje år åt att stalka traktens dagfjärilar, har jag ett ganska gott hum om vad som flyger i Västermo.
Inte videfuks!
I Nepal satt denna storasyster till nässelfjärilen klasvis på tagetesblommorna invid vandringsleden mot Annapurna – videfuksen är vanlig över stora delar av Asien och i Östeuropa. Men i Sverige hade arten inte varit synlig på flera decennier när den år 2004 plötsligt dök upp i Emmaboda i Småland. Därefter sågs vilseflugna individer med ojämna mellanrum fram till sommaren 2012, då någonting hände. Av okänd anledning strömmade det plötsligt in videfuksar från de östra grannländerna! Samma sak sommaren 2013. Fjärilarna fortplantade sig och denna vår kommer det rapporter om videfuksar lite varstans i östra Svealand.
Så ett litet hopp fanns det kanske ändå, när jag i eftermiddags vek av från bygatan och gick ner mot Söders.
Jag hann bara några hundra meter. Den fanns precis där jag hade föreställt mig att den skulle kunna vara, i ett soligt skogsbryn där jag brukar se vårens första sorgmantel. När den dalade ner i stadig glidflykt och satte sig i en solvänd slänt var saken klar.
Fjärilen gjorde precis som vi människor gör de första varma vårdagarna efter en lång vinter. Så snart den slagit sig ner vände den sig i precis rätt vinkel för att uppnå maximal solfångst. Vi gör våra vinterbleka ansikten till solvändor, fjärilen sina vingar.
Varför blir jag så lycklig av en fjäril? Förvisso är det första gången jag ser videfuks i Sverige men nej, det är inte det. Jag är road av att se nya arter, men de riktigt starka känslorna beror på någonting annat. Jag tror det handlar om att den visar sig just här, där även jag lever mitt liv.
Mina mänskliga grannar här i byn ger mig ett sammanhang att leva i. Samma sak kan sägas om det omgivande landskapet och arterna som lever där. Varje gång ett möte som detta inträffar, när jag lär känna en ny granne som jag inte visste fanns, är det som om jag knyts lite hårdare hit. Jag växer fast, rottråd för rottråd. En del av min tillhörighet här är byggd av långhornsbin och scharlakansröda vårskålar, trädlärkor och videfuxar.
Det ska bli spännande att se vad som händer nu. Är invasionen tillfällig eller bestående? Om videfuksen faktiskt blir en vanlig syn här i framtiden kommer den verkliga utmaningen. Att bli lika lycklig av att se den även när den blivit vardaglig.
Visa kommentarerVäta, röta, kyla och sagodjursskimmer
Vad som helst kan hända därute. När temperaturen faller kan våta, halvruttna pinnar plötsligt få sagodjurspäls. Det handlar inte om rimfrost, utan om någonting mycket ovanligare och märkligare än så.
En enda gång har jag stött på det. Nu har jag äntligen fått veta vad det var jag såg.
Enligt dateringen på bildfilen var det den artonde april 2006 som jag och Mattis åkte till Värmland för att försöka få se vitryggig hackspett på en plats som heter Pannkakan. Jodå, vi fick se den. Nej, vi gick inte vilse i pannkakan.
Idag känns den där pinnen med den pärlvita pälsen nästan som en större upplevelse än den extremsällsynta hackspetten. Träbiten bara låg där på marken, i den ännu gråbleka och outslagna lövskogen, och såg ut att vara bevuxen med välkammad sockervadd. Sedan dess har bilden legat oförklarad i arkivet. Mina gissningar har gått åt svamp-hållet, vilket visade sig helt fel. Det som växer här är inte levande på det viset. Fenomenet kallas håris. Eller, för att det säkert ska bli rätt uttal: hår-is.
Det var facebook som rätade på mitt frågetecken. En medlem i den öppna gruppen ”blommar.nu” lade ut nytagna bilder, berättade att detta är håris och hänvisade till mer information på SMHI:s hemsida. Snart hörde andra av sig som sett fenomenet från Blekinge i söder till Örnsködsvik i norr; ofta på hägg, men även på al, bok och rönn.
Det krävs barmark samt väta som övergår i frost. (Det lönar sig alltså att hålla utkik just nu, när hösten går mot vinter.) Fukten trycks ut ur porerna på murkna trästycken och i det ögonblick vattnet hamnar i den kalla luften fryser den. Processen gynnas av (eller kräver eventuellt) närvaron av en bakterie i veden, Pseudomonas syringae.
I takt med att mer fukt trycks ut och fryser växer sig håret allt längre; ett strå ur varje por i veden. Jag föreställer mig att det är som när man gör pressad potatis – fast mycket vackrare.
En fjäril i oktober, världen i en daggdroppe
Det är den tiden nu, när allt skalas av och skalas ner. Det städas bland sinnesintrycken. Man ser det man ser klarare, för att det är så tomt runtomkring.
En enda nässelfjäril sitter i en solfläck på stenmuren. Borde inte du ha gått och lagt dig för länge sen? tänker man och låter lite orolig på den inre rösten. Men man blir ju lycklig också. En fjäril i oktober väcker lika mycket känslor som hundra i juli.
Höststillnad ser jag hur nattfukten framåt morgonen samlar sig på syrenbladen, blir hängande en stund och sedan faller för tyngdkraften. I varje lins: en uppochnedvänd spegling av världen.
Så fungerar våra egna daggdroppar också, ögonen. Allt är uppochned, tills hjärnan vänder tillvaron rätt igen.
Vad har det med årets sista fjäril att göra? Ingenting, påstår somliga.
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.