När att leva är att pinnar bära
De andra kajorna som bebor vår ladugård är redan i full gång med ägg och ungar. Men så är det problemparet. Det ovanför trätrallen. De får inte kläm på bobygget.
De har valt att bygga i ett hål under takfoten som mynnar rakt nedåt, som en brunn. De flyger dit med en pinne, ålar sig in genom hålet, rumsterar om ett tag och flyger ut igen. Strax efter kajan kommer pinnen utramlande. De hämtar en ny pinne och hela processen upprepas. Pinnen ramlar ner. En pinne till, pinnen ramlar ner. Och sådär fortsätter det. I förra veckan körde jag bort en skottkärra full med pinnar, men det ligger redan en ny rishög på trallen.
Man brukar ju säga att kråkfåglar är intelligenta, och jag har själv varit med om saker med gårdens kajor som för all framtid vidgat min syn på djurs intelligens. Men de här – de går inte till historien som intelligenta.
Det är kanske därför de är så rörande. Man känner igen sig. Man släpar en pinne till sitt bygge, pinnen ramlar ner. Man hämtar en till, den ramlar ner.
Men man fortsätter!
Kajorna sitter alltid två och två
Man kan inte undgå att märka att en och annan ogillar kajor. Jag gissar att det är något med de stora flockarna som väcker obehag, de suddar ut fåglarnas individualism och gör dem till ett massfenomen; någonting hitchcockskt (oj, det blev många konsonanter) skrämmande. Massan är svår att tycka om, kärleken dras till individer.
Men kajflocken är inte en amorf massa av likadana fåglar, det bara ser så ut i våra otränade ögon. De är också individer – för varandra. Deras kjatter är ett evigt småprat kompisar emellan, partners emellan. Var är du min vän? Här, tätt intill!
Kajor är mångårigt monogama och om man tittar efter noga syns deras tvåsamhet tydligt. Även när de är många sitter kajorna två och två; make och maka som ett par svarta skor. Alltid närmast varandra, även mitt i flocken. Sådär som vi drömmer om att vara.
Sedan jag började se detta har kajorna blivit individer för mig. Därmed älskvärda. Och så den isblå blicken; vargblicken; vild och vacker. Hur kan man inte tycka om kajor?
Fast idag reste jag stegen mot husväggen och avvisade bestämt ett par som börjat släpa in pinnar i en springa under takfoten två meter från sovrumsfönstret. Det var innanför intimsfären; där går gränsen. Det räcker med kolonin som redan häckar i vår ladugård. Vi sitter på bottenvåningen av den och skriver, de håller till i vindsplanet. När vi går till jobbet sitter de i träden och betraktar oss.
De sitter alltid två och två.
Plötsligt händer det – norrsken i Sörmland
I efterhand har jag förstått att det var väntat. Astronomerna hade uppfattat en mäktig solexplosion tidigare under helgen och förutspått att det skulle kunna ses norrsken ända nere i södra Sverige under söndagskvällen.
Om detta hade jag ingen aning när jag gick ut en kort kvällstur med hunden. Femtio meter ner längs bygatan, sedan femtio meter tillbaka igen. Hunden nosade och skvätte lite kiss. Jag var i min egen värld, såg ingenting, tänkte på annat, inte vet jag vad, i alla fall inte på norrsken. Men så, till sist, tittade jag åt rätt håll.
Det var det störta norrsken jag sett på våra breddgrader. När jag sprang in för att hämta Åsa och Mattis var jag rädd att det bara skulle flämta till och vara borta, men det pågick länge. En halvtimme, en timme – jag vet inte hur länge jag stod därute och förundrades och frös och försökte ställa in skärpan på kameran. Norrsken är en mycket märklig uppenbarelse. Det ser inte riktigt äkta ut, det liknar en projektion; ett hologram. Det skiftar och rör sig nästan spöklikt, utan att man märker själva rörelsen, bara att det plötsligt ser annorlunda ut. Det är mycket vackert och mycket förbryllande.
Och jag tänker på alla gånger man inte tittat åt rätt håll. Allt som pågår osett.
Det är en vacker värld, när man har nöjet och turen att vara närvarande.
Frostens dyrbarheter säger: titta nu!
Kylan i helgen sa Sesam öppna dig, och plötsligt befann vi oss i Ali Babas grotta.
Över en natt hade vattenmolekylerna knypplats samman. På avstånd ser frosten snövit ut, men på nära håll ser man att allt är klart som kristall. Diamanter av is över hela landskapet; omätliga i värde men oåtkomliga för all girighet; grip dem och de smälter.
Om natten, i månskenet, gnistrar marken som en omvänd stjärnhimmel. För varje centimeter du flyttar dig tänds nya stjärnbilder när ljuset reflekteras av nya kristallkombinationer.
Frostens skattkammare påminner om det vi egentligen redan vet: titta nu!
Nästa dag blåste vinden till, träden ruskade sig och det var över.
Det är humlans år – även 2013
Jag vet inte hur det ser ut i den kinesiska tideräkningen, men i den svenska naturnissevärlden har det varit humlans år. Och det fortsätter även 2013, tycks det.
När Bonnier Fakta under bok- och biblioteksmässan i september bjöd sina författare och fotografer på finmiddag på Göteborgs konstmuseum (stiligt värre!) var det pin tjockt med matbokskreatörer runt borden. Som vanligt. Men det fanns glädjande nog även en mer otippad upphovsman bland gästerna: Björn Cederberg från Artdatabanken, som i somras kom ut med Humlor i Sverige – 40 arter att älska och förundras över. Björn har skrivit texterna och Bo Mossberg har gjort illustrationerna.
Jag tror att äran för att det alls blev en bok tillkommer Mossberg, som har ett stort goodwillkapital hos förlaget efter hans fantastiska arbete med Den nordiska floran. Jag gissar att han helt enkelt tjatat enträget, och till slut fick göra en humlebok.
Vad bra det blev! Och vad roligt det är att boken har sålt över alla förväntningar (ju fler påminnelserna blir om att fina naturböcker fortfarande har en bred publik, desto roligare för oss alla). Och vad roligt att just Björn Cederberg fick skriva texterna. Mossbergs charmiga humleteckningar i all ära, för mig har texterna varit den riktigt stora behållningen i boken. De lever, och förmedlar inte bara författarens gedigna kunskaper utan även hans mångåriga fascination. Boken är precis som undertiteln säger en lustfylld kärleksförklaring till humlorna. Den är som gjord för sträckläsning i en hängmatta en julidag marinerad av humlesurr, men för all del, den funkar även en mörk höstkväll i en läsfåtölj.
Däremot är Humlor i Sverige inte en artbestämningsbok. Man tycker att … fyrtio arter, det kan väl inte vara så märkvärdigt att skilja den ena från den andra. Men de är variabla och luriga och det kommer att behövas fler böcker som är mer inriktade just på artbestämning.
En sådan bok kommer redan nästa år, viskar ryktet. Bo Söderström (som gjort den fina fälthandboken Svenska fjärilar) har under ett par år fotograferat landets alla humlearter, och nu blir det bok av projektet. ”Fullt fokus på artbestämning med många foton på varje art”, blir det enligt författaren.
Det är bra det. Jag är redan såld på humlorna, nu vill jag på allvar veta vilka jag har runtomkring mig.
Redan i somras gav Söderström ut en humleplansch med foton på alla Sveriges arter. Jag har sprungit mellan isopblommorna, Cederberg/Mossbergs bok och Södeströms plansch. Det har varit både inspirerande, transpirerande och frustrerande. Stenhumla och hushumla, går väl an; trädgårdshumla och åkerhumla också. Men det blir snart värre.
Men jag tänker inte ge mig. Det är humlans år nästa år också. Jag längtar redan efter våren, efter nymornade humledrottningar och doften av nytryckt humlebok.
Visa kommentarer
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.