Rätt gissat
Den såg i förstone ut som en bålgeting när den kom flygande. Men något saknades: det grova bombplans-surret. Och sen på nära håll, antennerna som små gräddkolafärgade klubbor. Nej så ser ingen geting ut, förmodligen är detta något ofarligt som låtsas vara geting, som gömmer sig bakom de äkta getingarnas relativa farlighet. Mimikry, som denna evolutionära förklädnadskonst kallas. Hur testa? Jag tar den i handen, då visar det sig snart om den har gadd eller inte.
Den satt snällt, nöp mig bara lite lätt i skinnet med käkarna. Tror jag det, även en växtstekel slåss väl för sin integritet. För det var vad det sedan visade sig vara, en växtstekel som kallas gul klubbhornsstekel.
Alla dessa nya bekantskaper!
Hos trädelefanterna på Öland
Det är som att komma till tallarnas egen elefantkyrkogård. Överallt i skogen norr om Byrum på Öland står de gamla patriarkerna, det känns som om de dragit sig tillbaka hit på ålderns långa, vackra höst: till en ombonad skog med sand mellan tårna och havet inom hörhåll. Somliga är ännu livskraftiga; andra är nästan vitskimrande i sin nakenhet men fulla ändå av ett annat slags liv. De är skogens silverryggar; barr, bark och en stor del av grenverket ligger som avlagda kläder runt dem, men de är fortfarande obrutna, de är fortfarande träd och kommer att fortsätta vara så länge till.
Guillou, rödstjärt, Läckberg, ärtsångare …
En rasad växellåda sände ut mig på en oplanerad promenad i Lunds södra utkanter. Dold i Sankt Lars lövgrönska satt en rödstjärt och sjöng.
Det var då jag kom att tänka på Jan Gillou.
Även en vandring från en bensinmack till en tågstation blir händelserik, har man bara den rätta artnördiga läggningen. Små igenkännanden överallt. Är det inte rödstjärt så är det ärtsångare.
Det är, slog det mig, som att gå omkring på bokmässan i Göteborg. Det bär emot att erkänna, men ett av nöjena är alla bekanta ansikten som dyker upp i anonymitetens trängsel. De där man känner utan att känna. Där är Haag och Schyffert och deras entourage. Där Läckberg, där Majgull, där Vargas Llosa. Och där står Dolph Lundgren och kramas.
Fältbestämning av kändisar. Någon skymtar man bara en bråkdels sekund, man tar dem på deras jizz. Ah, Jan Guillou.
Ja, så är en utevistelse i maj månad. Gamla bekanta dyker upp, en del känner man igen direkt, andra bara nästan. Bekantskapen är enkelriktad: de skiter naturligvis i mig, men det roar mig att jag känner igen dem. Man hör en strof, letar i minnet, kommer till en slutsats och ler kompetensglädjens leende.
Ah, rödstjärt.
Steve Earle och en rödstjärtad vråk
Sitter och smålyssnar på Steve Earle, en gammal knarrig favorit. Och plötsligt flyger en rödstjärtad vråk rätt in i sällskapet. Låten heter Down here below, en betraktelse av New York i allmänhet och livet i synnerhet från Pale males perspektiv. Pale male är det folkliga namnet på den vråk som slagit sig ner i kanten av Central Park och har blivit kändis i USA. Dokumentär har visat även på svensk TV.
Steve bänder lite i den låga e-strängen och kliver fram till micken:
Pale male the famous redtail hawk performs wingstands high above midtown Manhattan
Circles around for one last pass over the park
Got his eye on a fat squirrel down there and a couple of pigeons
They got no place to run they got no place to hide
But pale male he’s cool, see ‘cause his breakfast ain’t goin’ nowhere
So he does a loop t loop for the tourists and the six o’clock news
Got him a penthouse view from the tip-top of the food chain, boys
He looks up and down on fifth ave and says “God I love this town”
But life goes on down here below
And all us mortals struggle so
We laugh and cry
And live and die
That’s how it goes
For all we know
Down here below
The smile in the sky
På väg hem från Värmland den gångna påskdagen råkade jag se ut genom sidorutan i precis rätt ögonblick. Därborta i västsydväst stod solen. Men det var något som inte stämde. Den där ringen runt solen! De där små prismorna som låg som pärlor trädda på ringen på ömse sidor om solen! Och – ja jävlar – en uppochnedvänd regnbåge högt uppe på himlavalvet!
Ett snabbt rop på facebook efter hemkomsten; och genast började folk höra av sig med förklaringar. Ett halo-fenomen. Vädersolar (samma som på den berömda Vädersolstavlan i Storkyrkan i Stockholm) och bisolar är andra begrepp som verkar vara applicerbara på det märkliga värmländska optiska fenomenet. (Apropå Värmland hörde poeten Bengt Berg i Fensbol av sig och påstod att det rör sig om optiska värmlandsbumeranger.)
Den uppochnedvända regnbågen hittade jag också ett namn på, efter lite googlande. Circumzenithal arc. Fast jag gillar det alternativa namnet bättre: The smile in the sky.
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.