Skogen doftar Marseille och jordgubbsbugg

När jag äntligen hittar gula kantareller är det ändå en annan svamp som stjäl showen.
Det som får mig att stanna upp är färgen: vackert blekblå, som urtvättade jeans. Men det som får mig att ta med svampen hem är doften. Den luktar Marseille. Nä, jag har inte varit där, men jag läser att i Marseille dricker man gärna pastis, och det är precis så svampen doftar: som pastis.
Precis som aperitifen skulle även doften vinna på att spädas ut: man blir nästan vimmelkantig. Men den är inte oangenäm. (Hade den bara varit lite mildare hade den kunnat tävla med dofttickan, som jag gjorde en pilgrimsresa till förra hösten.)
Den okända svampen fick följa med hem och som vanligt kunde min virtuella bekantskapskrets på Facebook omedelbart ge besked om artnamnet: grön trattskivling. På köpet fick jag en lista över fler svampdofter man kan gå på jakt efter därute:

• Kokosriska (kokos)
• Goliatmusseron (äpple/päron och pez-godis)
• Doftrödhätting (frukt)
• Kungschampinjon (”dess mandeldoft är min favorit alla kategorier”)
• Rödgul trumpetsvamp (aprikos)
• Sotvaxskivling (honung)
• Väldoftande taggsvamp (lavendel)
• Pelargonspindling (”doftar precis det den heter”)
• Bockspindling (”som när du stoppar ner näsan i en påse med färska svenska äpplen”)
• Honungsspindling (”kraftig honungsdoft längst ner mot fotbasen”).
• Såpmusseron (”luktar först såpa senare gammal disktrasa”)
• Vit flugsvamp (”först rå potatis, sen potatiskällare, sen värre o värre åt det unkna, till sist luktar den spyor”)
(Tack för tipsen Panilla P, Ann-Christin S, Annikki T, Hans R, Bo E, Kjellin H, Monica S & Sofia H.)

Själv drar jag mig till minnes min första och hittills enda smultronkantarell. Mats Karström i Vuollerim var min guide, vi hade just hälsat på dofttickan i Luottåive och avslutade dagen med att besöka en av hans skogsfågelmatningar. Men han hade något annat än lappmesar och talltitor i bakfickan, för plötsligt drog vi iväg längs en stig i oktoberskymningen. Vintern var i antågande, det låg nysnö på marken, men han visste precis var han skulle leta för att krafsa fram en hopskrumpen före detta svamp, högst två centimeter hög.
Medan vi gick tillbaka mot bilen gjorde jag en kuvös åt den frusna svampskrotten av mina kupade händer. När vi kommit ner till foten av Talvatisberget var det dags: en liten öppning mellan tummarna och så näsan intill: Upp steg en doft, lika liten som svampen men ändå klar och tydlig: precis som det där tuggummit som fanns när man var liten. Precis som jordgubbsbugg.
Jag tog med svampen söderut på nattåget i en tändsticksask, men när jag tog fram den för att visa Åsa därhemma hade den torkat ihop till en doftlös muslort.
Underbart är kort.