Humlegåtan

Så fick mysteriet sin lösning.
Under en kort period varje vår hittar vi döda humlor under den stora lönnen. Det händer när trädet står i skir grön blom och surrar som den levande transformator det faktiskt är: en transformator som förvandlar solljus till nektar och pollen som drar till sig humledrottningar som snart ska bygga nya humlesamhällen.
Men inte alla, för flera tiotals drottningar dör där, mitt under festen. Det är en sorglig syn. De ligger i gårdsgruset under trädet, knastertorra och med benen i vädret.
Jag har förstås undrat över orsaken, och häromdagen fick jag svaret. I boken ”A sting in the tale” berättar den humlepassionerade forskaren Dave Goulson om hur han fick ett brev från ett vaket brittiskt par som hade gjort exakt det som jag aldrig haft sinnesnärvaro nog att göra. De satte sig ner och lurpassande intill en blommande lind och avslöjade snart de skyldiga bakom ett fall av lokal humledöd: en grupp talgoxar. Goulson fann att samma sak händer lite här och där i Storbritannien. Alla talgoxar jagar inte humlor kring blommande lövträd, men enstaka individer lär sig de rätta handgreppen och sedan sprids färdigheten till andra i samma trakt. (Humlejakt är alltså ett kulturellt överfört beteende, inte ett medfött. Vilket i sin tur betyder: talgoxar är smarta fåglar.)
Är detta vad som hänt humlorna härhemma? Mycket tyder på det. En bra bit ner i de digitala drivorna i min dator hittar jag ett foto från förra våren, och nu ser jag vad jag inte såg då: humlorna må se intakta ut, men de är bara tomma skal. Bakkroppen är tömd på innehåll.
När jag lägger upp en fråga på facebook-gruppen ”Vi som gillar bin & humlor” får jag ta del av vittnesmål om humlejagande talgoxar och blåmesar från både Sverige och Norge (tack Bo, Krister, Raimo och Atle) inklusive en skildring av hur det kan gå till: ”Humlan flyttades över till fågelns fötter och vändes med buken uppåt. Med näbben tog den ett bra tag i gadden och slängde iväg den. Bakkroppen var nu öppnad och talgoxen tuggade och sög i sig innehållet.”
Hur mycket jag än tycker om humlor kan jag inte bli upprörd. Att smarta talgoxar lär sig nya sätt att föda sig, det är en humledöd jag kan leva med.
Det finns annat som är desto mer bedrövligt. Jordbrukslandskapet har blivit så utarmat på blommande växter (och därmed på pollen och nektar) att humlorna bara är femtedelen så många nu som för femtio år sedan. Det är något av en gåta hur vi kan tillåta detta: det ligger i vårt eget i intresse att ha gott om pollinatörer: utan dem inga äpplen, inga tomater, inga hallon, jordgubbar eller blåbär.
Jag vill gärna se vår trädgård som ett litet, litet motståndsnäste; en livboj där humlorna kan klamra sig fast tills vi lyckas göra världen runtomkring lite mer inbjudande. Och inte bara humlorna, här är alla välkomna. Kajorna och gråsparvarna. Ängsblommorna och ogräsen. Och talgoxarna, förstås. Vilket påminner mig om att det är dags att gå ut och fylla på i fågelmatningen. Det är november, och humledrottningarna sover, på frostfritt djup.

Läs om humlornas betydelse för välfärden här

Hör Dave Goulson berätta om det nya bekämpningsmedelshotet mot humlor och andra bin här