The mördar-ekorre of Kungs Barkarö

Ni minns väl stridsscen som utbryter när riddarna i Monty Pythons the Holy Grail möter The Killer Rabbit of Caerbannog? Efter mycket blodspillan gör The Holy Hand Grenade of Antioch till sist slut på besten.
Hur skulle man kunna glömma?
Det sägs att inspirationen kom från fasaden till Notre dame i Paris, där begreppet feghet porträtteras av en riddare som flyr från en liten kanin. Men jag har just avslöjat vad som måste vara den egentliga inspirationskällan: den vita ekorre som infångades av en stallpojke i Kungs Barkarö utanför Kungsör år 1696. Ekorren skänktes till Karl XI som lät sig avmålas tillsammans med den ett antal gånger. Se på den här bilden av målaren David Klöcker Ehrenstrahl. Vilket förklätt litet monster. A vicios streak a mile wide!
Originalekorren finns förresten kvar, uppstoppad, på Evolutionsmuseet i Uppsala. Gå dit och titta, den som törs.

Pilgrim i Luottåive

Så fick jag känna den till sist. Inte ens kylan den första riktiga vinterdagen i Lappland kunde stoppa doften.
Jag har läst om dofttickans fruktkroppar, till färgen gulvita som fjällkons gräddiga mjölk (enligt Kerstin Ekman), som spricker fram ur gamla gistna sälgar i norra Sverige och sprider den mest förunderliga väldoft.
Jag har till och med haft en torkad bit doftticka från en norrländsk sälg i en skrivbordslåda därhemma, sedan jag skrev ett reportage om dofter i naturen häromåret. Att ta fram den är som en liten meditation, den milda anis-aromen känns redan innan man knyter upp plastpåsen. Ja, kanske finns det en ton av bittermandel också, precis som hon skriver, Ekman.
Men jag har aldrig känt den färska doften från en levande ticka i en levande skog. Inte förrän nu, i urskogen Luottåive tillsammans med Mats Karström från Vuollerim som var med och räddade den här skogen för flera decennier sedan.
Tickans doft är en av belöningarna för den arbetsinsatsen. Den lilla flocken av tallbitar likaså, som guppar iväg i långsam bågflykt över den taggiga urskogshorisonten. Sedan kaffeelden vid myrkanten. Jag önskar bara att han hann njuta av detta lite oftare, men det är hela tiden nya skogar som måste räddas.
Själv åker jag bara dit och njuter, låter mig visas längs bergssluttningen, någonstans här ska det finnas en sälg med tickor i lagom höjd. Jo, nu har han nog hittat den, för han ropar på mig.
– Är du beredd? Runda nu den här trädstammen, säger Mats Karström.
Jag känner mig som en pilgrim.

Sländan, jag, texten – och en hårfin skillnad

Jag har just gjort ett uppehåll i läsningen och ligger på mage i gräset när en liten trollslända landar på den ihopslagna boken. Jag ser att det är en ängstrollslända, men inte vilken art. Vad spelar det förresten för roll, där är den och här är jag, det kan väl få räcka.
När den flugit iväg öppnar jag åter boken – ”Wildwood – a journey through trees” av Roger Deakin – och fortsätter läsa. Plötsligt känns det som om Deakin har spionerat på mig, för på sidan 109 möts jag av följande text:
”Later, as I sit reading in the afternoon sun, a pearl-bordered fritillary comes and settles on my book, enjoying the reflected sunligtht. Insects are often attracted to the brightness of books. At home in my garden, dragonflies and damselflies often settle on the page, and will stay there for some time. Such moments are leisure for them as well as for me ”
I ett vackert ögonblick försvinner gränsen mellan det lästa och omvärlden. Sländan, jag, texten.
En stund senare kommer sländan tillbaka och sätter sig mitt på min hjässa. Den bekräftar därmed två saker. A: insekter dras verkligen till ljusa ytor. B: mitt hår har blivit mer vitt än grått.

pearl-bordered fritillary = prydlig pärlemorfjäril
dragonflies = trollsländor
damselflies = jungfrusländor och flicksländor

Man vill kupa handen till en livbåt

Som skeppsbrutna vid livbojar klamrar sig sommarens sista humlor fast vid väddblommorna. Rörelseförmågan har avstannat nästan helt, de är som förlamade av kyla, att flyga är det inte tal om. Allt är drypande vått och under dem väntar det oundvikliga bråddjupet. Hösten.
De har gjort sitt nu. Det gör lite ont att se, man vill kupa handen till en livbåt, rädda dem, ta in dem i värmen och gnugga deras små pälsar torra. Ge dem något varmt och sött att dricka. Säga tack för den tid som varit, allt som blommat och burit frukt, det var bra jobbat.
Men de är hundratals, så stora handflator finns inte. Och förresten är detta precis som det ska vara, det är naturens slösande rikedom sedd från höstsidan.

Inte kaffe, men aspfjäril

Bister efter att ha jobbat hårt och varit alltför lite ledig under lång tid slet jag mig en dag i början av sommaren och rymde till sjön. Även om det inte är särskilt långt till Marskudden så är det ingen söndagspromenad; jag svor mig fram genom nässlor och midjehögt gräs, klafsade över sank åkermark och banade mig fram genom vildvuxen strandskog. Äntligen framme upptäckte jag att jag glömt kaffet.
Att glömma kaffet är ingen småsak. Utflykten artade sig till ett fiasko.
Det var då det fladdrade till i ögonvrån. Någonting levande. En aspfjäril. Den är en av landets största och vackraste fjärilar, inte ovanlig men sällan sedd eftersom den mest håller till i trädkronorna. Att få se den på nära håll är … ja, en skänk från ovan. Nu satt den en meter ifrån mig och drack ur en av de små vattensamlingarna som gårdagens regn lämnat i skrevor i strandklipporna.
Helt orädd lät den mig komma på bara några decimeters håll. Lyfte den så landade den snart igen någon meter bort. Och så höll det på, en kvart, kanske en halvtimme. Den drack och jag tittade. Till slut hade vi båda stillat vår tröst.
Nöjd gick jag hemåt, utan kaffe.