Vitlöksfallskärmarna har landat

Igår fick jag med mig en näve vitlöksdoft hem från skogen. Nu luktar hela glasverandan, för där hamnade svamparna ganska omgående. Det blev lite för mycket av det goda.
Doften hejdade mig i steget i den novembermurriga ekskogen. Jag stod där och sniffade och famlade hjälplöst bland hjärnans doftminnen. Få saker är så gäckande som en doft man inte lyckas sätta etikett på. Det undermedvetna var uppenbarligen någonting på spåren för det skickade associationer till matlagning och dålig andedräkt åt mitt håll (jag kollade snabbt om det var jag som luktade). Det var dock inte förrän jag inledde en systematisk avsniffning av svamparna bland de förmultnade löven på marken som jag hittade källan, tänkte ”ah, vitlök” och drog mig till minnes artnamnet lökbrosking (eller garlic parachute som det så träffande heter på engelska).
Det visade sig snart (som vanligt) vara mer komplicerat än så. Det finns både lökbrosking och stor lökbrosking. Vilken är det? frågade jag i en lämplig facebookgrupp. Ingendera, blev svaret, det är snarare skarp lökbrosking.
Det gläder mig att jag härmed får lägga ytterligare en svampdoft till den samling som under hösten även berikats med kokos (kokosriska) och pastis (grön trattskivling). Men mest av allt gläds jag åt någonting annat. Det slog mig när jag stod där med de vitlöksfallskärmarna i näven: Vad vill de med sin doft? Skickar lökbroskingarna en signal till någon (som till exempel tryfflarna gör för att bli uppgrävna, uppätna och till sist få sina sporerna spridda av vildsvin) eller är doften en slumpmässig bieffekt av en substans i svampen som har ett helt annat syfte? Isåfall vilket? Och varför just vitlöksdoft?
Inget ont om att samla svampdofter (eller frimärken eller franska kort eller vad folk nu samlar på). Roligast är ändå samlandet av förbryllande frågor.

Humlegåtan

Så fick mysteriet sin lösning.
Under en kort period varje vår hittar vi döda humlor under den stora lönnen. Det händer när trädet står i skir grön blom och surrar som den levande transformator det faktiskt är: en transformator som förvandlar solljus till nektar och pollen som drar till sig humledrottningar som snart ska bygga nya humlesamhällen.
Men inte alla, för flera tiotals drottningar dör där, mitt under festen. Det är en sorglig syn. De ligger i gårdsgruset under trädet, knastertorra och med benen i vädret.
Jag har förstås undrat över orsaken, och häromdagen fick jag svaret. I boken ”A sting in the tale” berättar den humlepassionerade forskaren Dave Goulson om hur han fick ett brev från ett vaket brittiskt par som hade gjort exakt det som jag aldrig haft sinnesnärvaro nog att göra. De satte sig ner och lurpassande intill en blommande lind och avslöjade snart de skyldiga bakom ett fall av lokal humledöd: en grupp talgoxar. Goulson fann att samma sak händer lite här och där i Storbritannien. Alla talgoxar jagar inte humlor kring blommande lövträd, men enstaka individer lär sig de rätta handgreppen och sedan sprids färdigheten till andra i samma trakt. (Humlejakt är alltså ett kulturellt överfört beteende, inte ett medfött. Vilket i sin tur betyder: talgoxar är smarta fåglar.)
Är detta vad som hänt humlorna härhemma? Mycket tyder på det. En bra bit ner i de digitala drivorna i min dator hittar jag ett foto från förra våren, och nu ser jag vad jag inte såg då: humlorna må se intakta ut, men de är bara tomma skal. Bakkroppen är tömd på innehåll.
När jag lägger upp en fråga på facebook-gruppen ”Vi som gillar bin & humlor” får jag ta del av vittnesmål om humlejagande talgoxar och blåmesar från både Sverige och Norge (tack Bo, Krister, Raimo och Atle) inklusive en skildring av hur det kan gå till: ”Humlan flyttades över till fågelns fötter och vändes med buken uppåt. Med näbben tog den ett bra tag i gadden och slängde iväg den. Bakkroppen var nu öppnad och talgoxen tuggade och sög i sig innehållet.”
Hur mycket jag än tycker om humlor kan jag inte bli upprörd. Att smarta talgoxar lär sig nya sätt att föda sig, det är en humledöd jag kan leva med.
Det finns annat som är desto mer bedrövligt. Jordbrukslandskapet har blivit så utarmat på blommande växter (och därmed på pollen och nektar) att humlorna bara är femtedelen så många nu som för femtio år sedan. Det är något av en gåta hur vi kan tillåta detta: det ligger i vårt eget i intresse att ha gott om pollinatörer: utan dem inga äpplen, inga tomater, inga hallon, jordgubbar eller blåbär.
Jag vill gärna se vår trädgård som ett litet, litet motståndsnäste; en livboj där humlorna kan klamra sig fast tills vi lyckas göra världen runtomkring lite mer inbjudande. Och inte bara humlorna, här är alla välkomna. Kajorna och gråsparvarna. Ängsblommorna och ogräsen. Och talgoxarna, förstås. Vilket påminner mig om att det är dags att gå ut och fylla på i fågelmatningen. Det är november, och humledrottningarna sover, på frostfritt djup.

Läs om humlornas betydelse för välfärden här

Hör Dave Goulson berätta om det nya bekämpningsmedelshotet mot humlor och andra bin här

Till de oätliga svamparnas lov

De senaste veckorna har jag frossat i oätlig svamp.
Jag har inget emot trattkantareller och karljohansvampar men blir lika glad av det som inte gör någon annan nytta i mitt liv än expanderar mitt universum.
Ta till exempel den till vänster här. Just som man trodde att man var ensam i skogen och ingen hörde en, spetsar jorden sitt haröra. Vilken läcker skapelse denna svamp är!
Fast inte läcker på det matnyttiga sättet. Man biter liksom inte i någons öra.
Lömsk biskopsmössa (till höger) ska man vara ännu mer försiktig med. Att den är giftig hörs på namnet. Men visst ser den ut som ett examensprov på en avancerad konditor-utbildning? Jag blir svårt sugen på choklad när jag ser den.
Ja, sådär ser skogspromenaderna ut såhär års. Ständiga möten med nya bekanta. De flesta svamparterna är alldeles för svåra att få någon ordning på för en enkel barfotabiolog, men de där som sticker ut litegrann – i utseende eller doft – där kan man våga sig på en gissning, ett artnamn. Jag säger hej hej och tar en bild som minne. Antecknar ett nytt namn. Violett geléskål. Rosenhätta. Ametistskivling. Världen växer.
Det pågår härhemma också. I vårt trädgårdsland ligger några halvmurkna plankor som vi använder som gångar mellan odlingsbäddarna. Det är lätt att bara trampa förbi, men häromdagen föll blicken på någonting oansenligt som klamrade sig fast på det murkna virket. Jag fick gå ner på knä för att se. På de mogna exemplaren hade locket fallit av och avslöjade det innandöme som gett arten dess. Jag har sett den i svampböckerna, men nu mötte jag den den i verkligheten. Brödkorgssvamp. I de små linsformade bullarna bildas svampens sporer. Så små, så delikata.
Hur ska man någonsin kunna se sig mätt!

Skogen doftar Marseille och jordgubbsbugg

När jag äntligen hittar gula kantareller är det ändå en annan svamp som stjäl showen.
Det som får mig att stanna upp är färgen: vackert blekblå, som urtvättade jeans. Men det som får mig att ta med svampen hem är doften. Den luktar Marseille. Nä, jag har inte varit där, men jag läser att i Marseille dricker man gärna pastis, och det är precis så svampen doftar: som pastis.
Precis som aperitifen skulle även doften vinna på att spädas ut: man blir nästan vimmelkantig. Men den är inte oangenäm. (Hade den bara varit lite mildare hade den kunnat tävla med dofttickan, som jag gjorde en pilgrimsresa till förra hösten.)
Den okända svampen fick följa med hem och som vanligt kunde min virtuella bekantskapskrets på Facebook omedelbart ge besked om artnamnet: grön trattskivling. På köpet fick jag en lista över fler svampdofter man kan gå på jakt efter därute:

• Kokosriska (kokos)
• Goliatmusseron (äpple/päron och pez-godis)
• Doftrödhätting (frukt)
• Kungschampinjon (”dess mandeldoft är min favorit alla kategorier”)
• Rödgul trumpetsvamp (aprikos)
• Sotvaxskivling (honung)
• Väldoftande taggsvamp (lavendel)
• Pelargonspindling (”doftar precis det den heter”)
• Bockspindling (”som när du stoppar ner näsan i en påse med färska svenska äpplen”)
• Honungsspindling (”kraftig honungsdoft längst ner mot fotbasen”).
• Såpmusseron (”luktar först såpa senare gammal disktrasa”)
• Vit flugsvamp (”först rå potatis, sen potatiskällare, sen värre o värre åt det unkna, till sist luktar den spyor”)
(Tack för tipsen Panilla P, Ann-Christin S, Annikki T, Hans R, Bo E, Kjellin H, Monica S & Sofia H.)

Själv drar jag mig till minnes min första och hittills enda smultronkantarell. Mats Karström i Vuollerim var min guide, vi hade just hälsat på dofttickan i Luottåive och avslutade dagen med att besöka en av hans skogsfågelmatningar. Men han hade något annat än lappmesar och talltitor i bakfickan, för plötsligt drog vi iväg längs en stig i oktoberskymningen. Vintern var i antågande, det låg nysnö på marken, men han visste precis var han skulle leta för att krafsa fram en hopskrumpen före detta svamp, högst två centimeter hög.
Medan vi gick tillbaka mot bilen gjorde jag en kuvös åt den frusna svampskrotten av mina kupade händer. När vi kommit ner till foten av Talvatisberget var det dags: en liten öppning mellan tummarna och så näsan intill: Upp steg en doft, lika liten som svampen men ändå klar och tydlig: precis som det där tuggummit som fanns när man var liten. Precis som jordgubbsbugg.
Jag tog med svampen söderut på nattåget i en tändsticksask, men när jag tog fram den för att visa Åsa därhemma hade den torkat ihop till en doftlös muslort.
Underbart är kort.

3 tips för löpning mitt i livet

När jag i måndags återigen mötte en råget med ett kid i skogen började jag fundera. Varför har jag förunnats denna fantastiska syn tre gånger inom loppet av några veckor? Är rådjuren extraordinärt många eller har jag helt enkelt haft tur?
Båda dessa förklaringar kan vara sanna, men det finns en tredje också som jag tror är ännu viktigare. Närvaro. Det är mycket enkelt: det handlar dels om att vara där, dels om att verkligen vara där när man är där.
Detta går att praktisera i alla möjliga sammanhang, till och med när man motionerar. Att två av mina tre möten med rådjurskid samt ytterligare ett oräkneligt antal andra små och stora naturögonblick har inträffat under mina löpturer är ingen slump. Det beror på följande:
• Jag springer helst i skogen; mitt i terrängen, mitt i livet. Det exakta vägvalet styrs av lust och infall.
• Verkligheten är min spellista. Inga hörlurar ska stå mellan mig och taltrastens sång eller den brutna kvist som skvallrar om närvaron av ett rådjur.
• Jag tar inte tiden på min löpning. Inget prestationskrav ska hindra mig att sakta in och gå när jag vill gå och stanna när jag vill stanna.
Såhär när det sätts på pränt kan jag se att det låter som ett recept på medveten närvaro. Mindful running, liksom. Men dessa förhållningssätt är inte uttänkta, det har bara visat sig vara så jag vill ha det.
Det är tveksamt om detta gör mig till en bättre löpare, belöningen utdelas i en helt annan och mycket viktigare valuta: senast i form av rådjurskid.
Allt jag gjorde för att förtjäna det var att vara där.

Till ovanstående lista vill jag lägga ett fjärde tips som inte handlar om närvaro utan om att ta till vara. Jag försöker numera alltid ha med mig något att anteckna med: en telefon eller helt enkelt papper och penna. Ibland låser den fysiska rörelsen upp tankebanorna och släpper loss kreativiteten på ett sätt som sällan sker när man sitter still; tankarna rör sig i ett friare flöde som ibland kristalliseras till någonting som är värt att skriva ner och spara: en lösning på ett problem, en skön formulering eller rentav en hel liten text.
Den här till exempel.