Aldrig utan min qigong

Rörelse är helt nödvändigt för att jag ska må bra. Jag gillar verkligen svettiga pass med fotboll, joggning, dans, skidåkning eller hårt trädgårdsarbete. Har alltid gjort.
Men en stor scenförändring har skett de senaste tio åren. Den snabba, ruschiga fotbollen har bytt plats med meditation och långsamhet.
Qigong och gående meditation är meditation och rörelse i ett. Att röra sig i slow motion ger energi, fokus, kroppskontakt, balans, lugn.
Allra, allra bäst är qigong- och gångpass utomhus.
Oftast blir det i trädgården här hemma eller i skogen, fem minuter härifrån. Jojje, en till vardags rätt hetsig dansk-svensk gårdshund brukar lugnt sitta bredvid och glo. Han är van, han har säkert varit med på hundratals qigongpass under våra promenader.
På resa åker qigongen alltid med i ryggsäcken. Den väger ju så lätt!
I år har jag bland annat kört qigongpass med utsikt, vindsus och vågbrus i Baskemölla, Vittsjö, Padjelanta och Tiveden. Och i Jurabergen i Frankrike.
Och vandrat fram och tillbaka i ursakta mak på otaliga järnvägsperronger, ett suveränt sätt att sno till sig lite meditationstid och varva ner.
Borta kan vara fantastiskt. Men hemma är nog ändå bäst.
Som härom dagen nere på bryggan vid Selanders sommarstuga: den sjunkande novembersolen målade en glittrande gata i det lugna Hjälmarvattnet. Det var så ljumt i luften och så lite vind att jag inte ens behövde ha vantarna på mig. Det kluckade så fint från små, små vågor. Jag släppte allt annat, gjorde de arton rörelserna i ultrarapid, hämtade kraft och mådde så gott.