Att andas tillsammans: om körsång och qigong

I förra veckan såg jag ett elva minuter kort föredrag på youtube.com med musikern Rickard Åström. Han har tillsammans med forskare i Göteborg visat att hos körsångare – som ju ofta andas samtidigt under sjungandet – håller även hjärtfrekvensen/pulsen gemensam takt. Studien blev en världsnyhet. Åströms tes är att vi kopplas ihop känslomässigt när vi sjunger och andas tillsammans och att det är en orsak till att körsång kan fungera som terapi för människor med psykisk ohälsa. Han har också kommit fram till att effekten är störst när man sjunger långsamma sånger.

Jag tolkar det såhär: När man andas långsamt tillsammans känner man sig (omedvetet eller medvetet) som en del av ett sammanhang, man kommunicerar med sin egen kropp och andras genom andningen. Att känna tillhörighet är livsviktigt, därför mår vi bra av att sjunga tillsammans.

För mig känns det självklart att qigong och andra relativt lugna gruppaktiviteter med fokus på andningen kan ha precis samma effekt. Jag ser det när jag själv deltar i kurser och jag ser och känner det definitivt under den qigongträning som jag leder på tisdagskvällarna. Deltagarna blir trygga tillsammans, det behövs inget snack, bara lugn andning och långsamma rörelser. Vi blir liksom ett under passet, och ur den gemensamma pulsen och andningen uppstår en alldeles särskild gemenskap. Garden är nere. Man är avslappnat glad och vänlig. Kanske blir man sitt bästa jag efter ett qigong- eller sångpass helt enkelt?

Tänker bara på lärkan

Ta in soptunnan. Föreläsning i Åmål. Urladdat bilbatteri hos grannen. Ont i höften. Köpa sättpotatis. Toa till kurslokalen? Kurs på Stora Karlsö. Hur mår svärfar? Packa till Åmål. Kan grannens granne ladda grannens bilbatteri? Hungrig. Borde hämta beställda böcker. Fryser om fötterna.
Tankarna studsar som guttaperkabollar.
Jag gräver kring det nya hallonlandet så svetten lackar. Efter en stund får jag sällskap av en sånglärka som svirrar och kvittrar ovanför huvudet på mig en lång stund i gråvädret. Helt vårspralligt liksom.
Just då tänker jag bara på den.

Går och går

Jag går och går. Idag gick turen i småregn genom ett liksom gråtmilt och stilla landskap endast avbrutet av lite ensam talgoxesång i nån trädtopp, några gapiga nötskrikor i ett enesnår och ett gäng småpratande grågäss på en åker. Och mina stöveltramp. Såg två tranor sträcka mot Bärsta, helt ljudlösa, så vackra.
Jag är en lyckligt lottad människa som kan gå ut och gå när andan är den rätta; när solen skiner varmt och vackert eller när tankarna är som havregrynsgröt i huvudet och depp tynger i bröstet. Jag går mig till lugn, jag mår alltid bättre och tänker klarare när jag kommer hem.
Jag har gått så mycket denna vinter – jagat sparvugglan och inspirationen. De kom, till min lycka. Alla dessa svettiga undertröjs- och leriga käng-dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
Joho. Det visste jag visst.

Tidningen Hälsa och naturen

Tidningen Hälsa har fyra sidor om natur och hälsa i nummer 3/2016, som är ute nu. Kloka Bosse Rosén från Balansverkstan pratar stresshantering, mindfulness, skogsbad med mera och trädgårdsterapeuten Anna Geite från Alnarp berättar om trädgårdsrehabilitering. Bilder och rubriker går i olika nyanser av grönt, man kan få akut naturlängtan för mindre.
Jag är förstås glad över att tidningen lyfter fram naturens lugnande och stärkande effekter. Men jag hade varit ännu gladare om den hade haft med naturvistelser också i oktober förra året bland de femton temasidor om stress och stresshantering som publicerades då. Jag minns att jag sökte förgäves i huvudtexterna. Ingenting.
Jag fortsatte bläddra och till slut hittade jag nåt: Just början av tidningen får medarbetarna frågan om hur de själva helst varvar ner. Då nämner fyra av åtta personer naturvistelser som ett av sina bästa sätt. Den skribent som ligger bakom nästan alla texterna på temasidorna säger: ”Jag åker till landet och går i skogen eller tomglor i tystnaden”.
Redaktionen på Hälsa är långt ifrån ensamma om att ofta glömma bort att rekommendera vistelser i det fria som stresshantering – verkligen inte – och artikeln i senaste numret gör ju en tidigare frustrerad mänska betydligt mycket gladare! Jag tror jag ska fira med en tur i vårsolen.

P.S
I Hälsa 3/2016 rekommenderar Bosse Rosén vår hemsida. Tack! Här plussar vi gärna för hans och Agneta Billbys balansverkstan.se med konceptet Stark i naturen (utemaningen, mindfulness, träna eller trilla) med mera. Kolla gärna den!

Om hur en sommarkurs kan urarta på bästa sätt

I år har Mats och jag äran att få hålla två sommarkurser på Jakobsbergs folkhögskola, 20 minuter med pendeltåg från Stockholms central. Det ser vi verkligen fram emot. (mer info finns här)

Det är något visst med folkhögskolor, har jag förstått genom åren. Man bor på internat – ofta lite lantligt – har kul, lär sig saker och får vänner för livet. Jag har alltid varit lite avundsjuk på det där, jag som pluggat i Stockholm.
Så när jag anmälde mig till en sommarkurs på Fridhems folkhögskola för fyra år sedan var det inte bara för att maken skulle dit, jag ville helt enkelt vara på en folkhögskola om så bara för en liten vecka; äta i matsal och umgås med kurskompisar på raster och kvällar.
Mats skulle måla porträtt i akvarell eller nåt annat som inte passar mig alls, så jag valde taiji (tai chi). Inte för att jag trodde att jag skulle gilla det egentligen, jag provade en gång i trettiårsåldern och det funkade inte alls. Jag kunde inte helt enkelt, det var svinsvårt.
Så kom jag till Fridhem, ganska nervös på första kursdagen, men med taiji-läraren Marianne Telford gick det inte att gnälla och beklaga sig över svårigheterna, det var bara att köra. Visst var det en utmaning, men det var faktiskt roligt. Och att vara på folkhögskola var precis så trivsamt som jag föreställt mig.
Det var helt enkelt en toppenvecka, och taiji ingår sedan dess i min hälso-verktygslåda. Det är precis lagom svårt och alldeles alldeles underbart.

Qigong är lätt att lära, i alla fall den form som jag lär ut. Så tveka inte, kom på kurs med oss! Det kan visserligen urarta till ett qigong- och naturberoende som du aldrig tar dig ur. Men det kan ju vara precis vad du behöver.

Foto: Mats Ottosson

Naturnördar är härliga. Punkt.

Jag läser gärna Marie Hermanssons böcker, hon har sinne för märkliga människor och udda historier. Romanen Skymningslandet låg på nattduksbordet härförleden. Där lyfts fascination för naturens små och stora under fram som något viktigt och attraktivt. Sådär ja.

Skrev jag ”sinne för märkliga människor” alldeles nyss? Naturnördar är väl bara härliga? Ja.

Vinden drog genom almarnas kronor. Små platta frökapslar virvlade genom luften och Andreas fångade upp några av dem. Han tittade ner i sin handflata där de låg som små tunna slantar och mumlade för sig själv.
”Ulmus glabra”
Det lät som en trollformel.
Efter den dagen var Andreas och jag vänner. /…/
Han delade med sig av sin kunskap i korta kommentarer, liksom i förbigående, men jag minns fortfarande alltihop.
När jag hör nötväckan ropa om våren minns jag att det är den enda fågel som kan klättra ner för ett träd med huvudet först. /…/
Och när jag går genom fårhagen och ser trolldruvans svarta bärklasar hör jag alldeles tydligt: ”Ett bär dödar en höna”.

(Illustration: C. A. M. Lindman (1856–1928), ur Bilder ur Nordens Flora (first edition published 1901–1905)

Naturbruk av hjärnceller

Lärande gör att det bildas nya nervceller i hjärnan. Det berättar hjärnforskaren Sanrine Thuret i ett TED-föredrag som jag såg häromdagen. Kolla här
Forskare har kunnat visa att aktiviteter som löpning, sex och lärande ökar nyproduktionen av nervceller i en vuxen hjärna i det område som kallas hippocampus, viktigt för bland annat minne, humör och känsloläge. När man är deppad tappar nyproduktionen farten helt. Att åldras sänker också takten, liksom att stressa. Jag anser – helt ovetenskapligt naturligtvis, men vis av erfarenhet – att naturvistelser gynnar bildandet av nya nervceller. Har aldrig varit smartare. Det bara kryllar av hjärnceller.
Jag vill ha ännu fler och försöker nu lära mig ugglor; läten, utseende, allt det där. Den här såg jag vid Söders igår – en kattuggla. Nu spanar jag efter sparvuggla vid Marskan. Mats såg en där häromdan.

Min svärfar är skidkung

Idag var jag ute på en välvallad skidtur (Blå extra, tips från skidkungen) i närnaturen.
Det var skymningsljus på snöigt vita ladugårdstak. Spår, spår, spår, kors och tvärs över snön. Så många hade varit ute och löpt över åkrarna före mig.
Jag tog det lugnt, jag hann se korparna leka över grantopparna.

Min svärfar Karl-Erik har gjort mig till en mycket bortskämd skidåkare. Idag (och igår och i förrgår antagligen) hade han åkt före och spårat – ungefär samma slinga som han har gjort i över tjugo år. Han är dalkarl och van skidlöpare, och skulle aldrig drömma om att spåra annat än med mankraft. Han började nog en gång för att barnbarnen skulle ha chansen att åka skidor i bra spår på hemmaplan. Nu är barnbarnen vuxna och har flyttat från byn och Karl-Erik är över åttio, men verkar inte ha några planer på att sluta spåra. Det är bra. Yngsta barnbarnet kommer hem och åker skidor i helgen. Och även svärdöttrar vill åka i fina spår.

Naturen regerar, såklart

3, 4 miljoner svenskar (35 procent) går omkring i livet med efternamn med anknytning till naturen, enligt statistiska centralbyrån och KatrineholmsKuriren. I några kommuner i norra Sverige, Malå, Arvidsjaur och Skellefteå, är andelen 60 procent!
Det finns exempelvis 27 600 svenskar som bär efternamnet Lindberg, 25 000 som heter Lindström och 23 000 Lindkvist, sen följer ett gäng som heter Bergström, Lundberg, Sandberg, Lund, Ström, Falk, Ek och så vidare. Namnen har ofta två led och kan ibland vara ihopsnickrade helt utan naturlig logik: som Granlöv och Sandgren till exempel.
Vi med son-namn är faktiskt i minoritet i Sverige, även om Andersson ligger i topp som enskilt vanligaste efternamn med cirka 250 000 personer (alla stavningar inräknade), tätt följt av Johansson. Antalet Ottossonare är blygsamma 7 575 stycken.
Det hade jag ingen aaaaning om!

Att blogga ryckvis är också att blogga

Nytt år. Nya möjligheter.
Ny vecka, nya möjligheter.
Ny dag, nya möjligheter.
Ny timme, nya möjligheter.
Ny minut, nya möjligheter.
Nytt ögonblick, nya möjligheter.

Jag tog en långpromenad på nyårsafton och funderade på min lilla plats i cyberspace: Åsa-bloggen. Jag tänkte ömsom på att den är tämligen meningslös, och ömsom på hur fint det är att ha ett ställe där man kan skriva precis vad hjärtat är fullt av. Sen, på ett ögonblick, hade jag bestämt mig.

Det var klar himmel, lite snö och jag följde en solgata genom skogen.