Från helgkoma till yogisk mardröm

Jag och tjugo andra sätter oss till rätta på färgglada yogamattor i B-hallen i Katrineholms träningshelgedom Duveholmshallen. Jag kommer direkt från ett svettigt, roligt pass med afrikansk dans och ska varva ner med kundaliniyoga. Slappna av. Känna in kroppen. En yogalärare sitter framme på scenen med ett stearinljus och några små ljuslyktor framför sig. De syns knappt i lysrörsgympasalsljuset.
Jag förstår det faktiskt direkt. Detta kommer att bli en prövning. En yogisk mardröm. Det är kallt i salen, mattorna är tunnast möjliga och det finns inte vare sig filt eller kudde att boa in sig med. Det kan man lätt överse med. Jag kanske är bortskämd där.
Men.
Det är ett j-la liv, för att tala klarspråk, i A-hallen strax intill. Endast en vikvägg bort pågår ett träningspass som kallas Dance for life. Basen i låten Dancing on my own med Robyn dunkar så golvet skakar. Den entusiastiske mannen som leder dansen sjunger med och tjoar och får högljutt gensvar av sina adepter. Så fortsätter det i en timme. De har säkert väldigt kul.
Yogaläraren i B-hallen har också headset och en gigantisk ljudanläggning till sitt förfogande, men har förstås inte en chans med sina lågmälda instruktioner och sin finstämda musik. Vad ska hon göra? Hon kör på.
Yogapasset trasas sönder. Tankarna far. Jag blir förbannad, bestämmer mig för att släppa och fokusera på mitt, blir förbannad igen… sådär håller det på. Säkert nyttigt på nåt sätt. Men inte den vila och uppladdning som jag väntat mig. Jag har lätt huvudvärk när passet är över. Hur de arma själar som provar på yoga för första gången känner sig vågar jag inte ens tänka på.
Ett blogginlägg! tänkte jag efter tio sekunder. Det var därför jag inte gick därifrån. The bitch is back!