Om danslängtan

Jag har för lite dans i mitt liv. Det har jag känt länge, i alla fall sen jag slutade spela fotboll – en annan skönt svettdrivande, koordinationsmässigt och kroppsligt och knoppsligt krävande aktivitet – för tolv år sen. Visserligen kom jag efter några rätt lata år (för att vara idrottslärare☺) igång med träning igen, men inget kunde helt fylla tomrummet som fotbollen lämnade.
Jag har gjort några enstaka framstötar på danskurser och är alltid gärna först på dansgolvet på fest. Men mer har inte hänt.
Jag har snarare vänt mig mot långsamhet, stillhet, qigong och meditation de senaste åren.
Men längtan har funnits där hela tiden. Danslängtan. Jag hade dansfest när jag fyllde 50 och var lycklig som ett barn på julafton där bland alla dansande vänner och familjemedlemmar på vår loge i den ljumma augustikvällen.
Dansnatten gav inspiration. Jag började då och då började sätta på bra musik och solodansa järnet i arbetsrummet!
Nu har jag tagit ett steg till: testat några olika dansklasser i Katrineholm och Eskilstuna. Det är nu det händer.
Det blir västafrikansk dans för mej den här terminen. Jag började i fredags.
Idag härjar träningsvärken i min kropp.
Mina muskler jublar inte direkt. Men det gör själen.