Våga vara lite eljest

Det där med att våga vara lite eljest (i betydelsen speciell, annorlunda) drömde jag om redan när jag var ung. Jag skrev en krönika om det i den tidning jag jobbade på då, minns den nog mest därför att en bekant sedan citerade den i Ekots tidningskrönika. Den satte i alla fall fingret på något, som jag minns det. Jag har alltid velat tro att jag egentligen är en ultrafeministisk, frihetstörstande skönande som bara vill måla tavlor, gå i långkjol, odla morötter och rädda världen. I själva verket är jag mest en präktigt hemmakär (men feministisk), småskraj (men ibland ganska modig), rätt lat (mellan varven), före detta fotbollsspelare och friluftsfreak. Intressant!
Men vem är man då innerst inne? Och hur vet man det? Den frågan ställde Patricia Tudor Sandahl i sitt fina Vinter-program häromåret (lyssna här!). Det tål att tänka på. Kanske vet man det i själ och hjärta. Eller inte. Kanske är man många olika saker på en gång. Kanske tar det ett helt liv att ta reda på vem man är. Eller så förändras det hela tiden.
Karin Thunberg skriver idag i Svenska Dagbladet under rubriken ”Som gammal ska jag bli excentrisk”. Läs och begrunda.
Ärligt talat tror jag inte att jag är så udda som jag inbillar mig☺. Det är en rätt skön tanke.