Uttersbergsreviret i början av september

Sitter mitt i vargarnas rike och spanar. Kanske är en tik, en hanne, fem valpar och två fjolårsvalpar i krokarna. Kanske inte. Där borta vid lövträdet som sticker upp över granarna har de hållit till på kvällarna hela sommaren. Mats och jag övervakar en skogsväg där de kan tänkas dyka upp. Försöker sitta still. De enda som dyker upp är mygg. En trollslända som flyger snajdigt. Täljer lite på en pinne och hoppas på varggläfs. Kanske ett yl rentav. Men blåsten! Man hör ju ingenting. Alla ljud blåser bort. Det skymmer. Månen går upp, nästan full.
Man känner vördnad. Det är nåt med de stora rovdjuren. Jag kan inte släppa det. Magi. Jag har aldrig sett vare sig varg, lo, björn eller järv annat än i hägn. Men ändå.
Molnen är i rörelse, gråblå tussar som seglar i maklig takt över rosa himmel. Är det snyggt? Jag vet inte. Jag väntar på vargen. Den väntar inte på mej. En mygga biter rakt igenom fingervanten.