BREATHE, jo tjenare

Jag har för första gången i mitt liv investerat i ett smycke till mej själv som kostat mer än några hundra spänn. Det är av silver. På ena sidan av berlocken står det BREATHE. På den andra EXHALE. Ha-begäret överraskade mig redan första gången jag såg det. Det är mitt, tänkte jag. Men sen var jag tvungen att vänta i nåt år eller så tills jag tappat bort mitt käraste vardagssmycke, min amulett, min droppe. Jag gick omkring med det i fickan en festlig fredagskväll under bokmässehelgen i Göteborg och nästa morgon kunde jag inte hitta det.
Jag tänkte över inköpet av ett nytt smycke i en vecka. Det var ju ganska dyrt och inte precis nödvändigt. Jag deppade lite och letade vidare efter det gamla smycket, men kände till slut att det var läge för att trösthandla. När jag väl bestämt mig och köpt smycket kändes det hur härligt som helst. Lite av ett konsumtionsrus, ni vet. Jag tittade mig i spegeln och liksom bekräftade mig själv. Det kändes lite fånigt, men ändå fint.
Ända tills häromdagen när jag stod och pratade med min kära granne Karin och insåg att smyckets budskap kanske inte är så klockrent i alla fall. Jag hade varit dyngförkyld i några dagar. Jag lät väl sådär som mänskor som är täppta i näsan gör. Hon fick syn på mitt smycke och började gapskratta. Nu tänker på det varje gång jag ser mig i spegeln.