Lyssna efter liv

Jag sitter på en bänk vid ån mitt i Eskilstuna. En snygg gräsandshane spankulerar förbi på gräset, helt orädd, jag ser åns vatten som pärlor på fjäderdräkten. En pytteliten blanksvart spindel tar sig fram över min mobiltelefon som ligger i solen och väntar på sms. Det är vackert: försommarljus, full fart på fåglarna, skir grönska. Vinden tar tag i nackhåret, den kyler lite. Om jag verkligen anstränger mig känner jag doften av gräs och jord. Några sinnen har det gött.
Men hörseln, den stackarn! Trafikbullret ligger som en tjock filt över kvarteren – jag hör inte ett ljud från vind och vatten. En dumper med släp gör entré och överröstar personbilarna lätt som en plätt, dånar fram, det smäller, gör nästan ont i öronen.
Så drar en småpratande kaja förbi. Ja! Då hör jag bofinken och talgoxen också! Hörseln ställer liksom om sig.
Jag läser just nu Koltrasten som trodde att den var en ambulans, en fackbok av journalisten Anders Mildner. Den handlar om ljud och oljud, om vem som får låta och vem som tvingas lyssna. Och lite om naturljud. Man förstår att man ska vara rädd om sina öron. Ge dom chansen att vila i de små ljuden. Steg. Lågmält småprat. Fåglar. Vind. Andetag.