Det är NU det händer

Mitt strosande i trädgården eller längs skogsvägarna hemmavid (som jag skrev om i förra blogginlägget) är en sorts gående meditation. Jag försöker släppa fokus på allt annat än det mina sinnen tar in och så låter jag kroppen röra sig sakta framåt. Då blir rörelsen liksom automatisk medan jag försöker koncentrera på naturen utanför mig själv.
Låter det knäppt och överambitiöst? Prova ändå. Det är inte bara närvaroträning, det är också ett superenkelt sätt att öva sig i att styra tankarna dit man själv vill.
Om jag tappar fokus och börjar tänka på nåt reportage jag jobbar med, på en vän i kärleksnöd eller något annat som inte hör dit, försöker jag bara så snart som möjligt vänligt men väldigt bestämt föra tillbaka tankarna till sinnesintrycken. Närvaron. Nuet. För det är ju nu det händer: Humlan i toppklockan. Den glatt pladdrande trädgårdssångaren. Stråket av jordgubbsdoft i luften. Vinden som går i lönnarna.
Och jag vill vara där då. NU, menar jag.