Äntligen vinter

Det var perfekt sparkföre på bygatan i Wij häromkvällen. Jag susade upp mot bygdegården, brodd på högerfoten, bra fäste. Fart. Då hade jag tankarna i luften; vad vi skulle göra på terminens första qigongpass, hur många som skulle komma, planerna inför sommaren, handbolls-EM, vår trasiga bil… Jag ställde sparken vid Westermo tele och gick resten av vägen. Efter qigongen, på hemvägen, var jag mer avslappnad. När jag lämnade gatlyktorna vid landsvägen bakom mig och for in i mörkret med sikte på lysena i byn kände jag mig omsluten. Snön lyste upp vägen. Jag saktade ner farten. Släppte allt annat. En kort stund kändes ingenting annat särskilt viktigt.
Igår åkte jag skidor. Och idag.