Det är mycket märkvärdigt det hela

Fjärilar flyger utan dåligt miljösamvete. Det gör inte jag. (Ändlösa säkerhets- och passkontrollköer gör mig dessutom osäker och lätt deprimerad. Det händer att jag svimmar ombord, det kallas visst vasovagal synkop och händer även utanför flygplan.)
Men det är ju så svårt att vara konsekvent och härlig. Rätt nyligen flög jag utan större tvekan (eller dramaqueen-svimning) fram och tillbaka över Atlanten för att träffa sonen för första gången på ett år. Slog ihop det med en aktiv men väldigt vilsam månadslång resa i södra delarna av Argentina och Chile – Patagonien. Lugn av naturen. Ja, det var lätt att bli det där.
Det var sommar och lagom varmt på andra sidan jorden; himlen var stor, havet vidsträckt, bergen såg ut som torn, solen gick åt fel håll och landskapet var ödsligt och vackert. Vi såg späckhuggarmorsor träningsjaga med sina ungar och sjöelefanter och sjölejon slappa på ständerna, kondorer flyga kring andinska berg och ytterst sällsynta Dahlbomshumlor surra kring vilda fuchsiabuskar. Vi åkte 400 mil i buss, vandrade oss trötta i nationalparker och Buenos Aires, umgicks med varandra och sönerna, drack maté och tältade under Södra korset.
Det var mycket märkvärdigt, det hela.
Häromveckan kom vi tillbaka hem, utvilade och glada. Vi tog genast fram trädgårdsmöbler för att fika i vårvärmen mot lagårdsväggen. Lärkan sjöng över åkern, en övervintrad blåmes satt i den kala rosenbusken och plirade, koltrasthonan hoppade på fjolårsgräset under äppelträden, snödropparna blommade. Sen kom det snö, sen regn och nu är det sol igen.
Det är mycket märkvärdigt, det hela.