Balansgång

Just nu är trädgården mitt gym. Jag gräver, skottar och kör dynga, kompost och jord så svetten sprutar mellan varven. Det roar mig verkligen. Men ändå drar skogen. Där måste man inget direkt. Man kan sitta på en stubbe. Gå omkring. Då och då gå-joggar jag, en otroligt trivsam, anfådd och svettdrivande aktivitet.

Häromdagen tog jag en stig genom närmsta favoritskogen, hade bara gått där en gång sedan min hund dog i oktober. Det kändes lite vemodigt men bra. Fötterna tassade på, väjde för snubbelpinnar, den vänstra hälsenan krånglade mycket lite.

Den där skogen gallrades för några år sedan och mina favoritstigar försvann i geggamoja, djupa hjulspår, ris och fan och hans moster. Jag blev ledsen för jag fattade ju att det betydde att min anticancer-skog sakta men säkert var på väg mot slutavverkning, och förbannad över att skogsmaskinen körde så sent på våren när marken var så mjuk. Nå. Jag bet ihop, kom över det – och valde mig en ny stig.

Det var den som jag förnöjsamt tassade på nu. Jag rundade den stora myrstacken och tog upp mot stenhällarna där jag suttit i solen så många gånger omhållen av skogen. Men. Var det inte märkligt ljust däruppe? Jo. Nu var skogen bakom borta! Helt borta verkligen. Så var det.

Först kände jag bara: Nä nu jävlar! Men sen: Gör det nån skillnad att gnälla? Nej. Är det inte väldigt vackert med allt det här ljuset? Är inte naturen fin ändå på nåt sätt? Jo. Kan man inte liksom titta ovanför själva hygget? Där bortom och mot himlen? Det kunde man absolut.

Jag fick syn på några omkullvälta trän. Ett stadigt plockepinn. Jag gick balansgång. Jag log skogsmaskinen rakt i ögat.