In med djur och natur i psykvården

Jag läser en intressant artikel i SvD om Agneta Werner – en kvinna som lever med en kronisk psykisk sjukdom. Hon har, efter ett liv med återkommande perioder inom den slutna psykvården, lärt sig att hålla sin sjukdom i schack bland annat genom att ordinera sig själv strikta dagsrutiner samt hundpromenader i naturen samt yoga flera gånger i veckan.

”– Tänk om jag haft någon som påmint mig om och fått mig att längta efter det här, säger Agneta Werner och pekar på träden som rör sig sakta i vinden och den blanka ytan på sjön därnere vid klipporna.
…
Ingen pratade med henne om rehabilitering och eller hur motion, djur och natur kan ha en läkande inverkan under åren i psykvården.”, skriver journalisten Ia Wadendal.

Det är för j-ligt. Ja. Så är det. Läkemedelsföretagen vill såklart ha det så. Men varför gör inte vårdkollektivet mer? Forskning finns. Varför kräver inte patienter och deras intresseorganisationer ett grönt perspektiv i vården? Det lär inte, vare sig bland vårdgivare eller vårdtagare, saknas människor med egen erfarenhet av vad naturvistelser, husdjursumgänge och fysisk aktivitet kan betyda för en människa i kris och sjukdom. Det är i princip gratis. Lätt tillgängligt för de flesta. Varför händer så lite? Varför går det så långsamt?

Se där några funderingar såhär efter lunch en måndag.