Naturnördar är härliga. Punkt.

Jag läser gärna Marie Hermanssons böcker, hon har sinne för märkliga människor och udda historier. Romanen Skymningslandet låg på nattduksbordet härförleden. Där lyfts fascination för naturens små och stora under fram som något viktigt och attraktivt. Sådär ja.

Skrev jag ”sinne för märkliga människor” alldeles nyss? Naturnördar är väl bara härliga? Ja.

Vinden drog genom almarnas kronor. Små platta frökapslar virvlade genom luften och Andreas fångade upp några av dem. Han tittade ner i sin handflata där de låg som små tunna slantar och mumlade för sig själv.
”Ulmus glabra”
Det lät som en trollformel.
Efter den dagen var Andreas och jag vänner. /…/
Han delade med sig av sin kunskap i korta kommentarer, liksom i förbigående, men jag minns fortfarande alltihop.
När jag hör nötväckan ropa om våren minns jag att det är den enda fågel som kan klättra ner för ett träd med huvudet först. /…/
Och när jag går genom fårhagen och ser trolldruvans svarta bärklasar hör jag alldeles tydligt: ”Ett bär dödar en höna”.

(Illustration: C. A. M. Lindman (1856–1928), ur Bilder ur Nordens Flora (first edition published 1901–1905)